Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1845, sida 1

—— ———— — vågar ännu icke i detta ögonblick omfatta en fars knäv, hvilken skolle hafva rättighet att stöta henne lillbaka, men hon vill och måste varna er för faror, som hota er. Mandinga är fången, och era fi nder skulle kunna framtränga ända till er person. Jag säger icke mer, men jag besvär er alt vara på er vakt och ail bibehålla ett lif, som utgor ert förlorade barns enda hopper Lord Gage trodde sig drömma. Denna varning syntes komma från hans sorlarade dotter Catharina, och i hopp att glädjen att återse och omfamna den föorlorade dottern skulle kunna vara honom en tröst i hans bekymmer, låt han bedja damen, som lemnat biljetten, att begifva sig i hans rum. Men i detsamma kom Sir Lionel, blek och andtruten, instörtandes i rummet. — Hvad står det på med er? frågade Guvernören förundrad. — Ah ni är der, Mylord! Jag begär upprättelse... man har kränkt folkrätten .. . man har arresterat mig! — Och hvem har vågat det ? — Denne Mandinga, eller Ronceval, eller hvad han heter, som ni skickade mig till ... men egentligen icke han, utan hans vänner, som egentligen äro hans och era fiender, ty derute vet man hvarken hvem som är vän eller fiende. — Men huru kom ni undan? — Jag hoppade ut genom fönstret och derefter sprang jag tills jag kom på en af de större gatorne, der jag träffade 2 kompanier soldater, som i bästa ordning tågade framåt. Nu trodde jag mig vara i säkerhet, men pytt dock! Saken blef allt varre och värre. Vi marscherade på Lexington; då flere bösskott ... — Hvad, Ämerikanerne vågade skjuta på våra truppar ? . — Några tjog, med jagtbössor Beväpnade bönder anföllo oss, och vi vöro justi begrepp all tukta dem efter förtjenst, då vi lran båda sidor af vägen be