menskliga lisvets bestämmelse framställer, så inskränker man sig trögt till att icke mera tänka på och begrunda desamme. Ett sådant tillstånd kan icke undgå att berösva själen sin kraft; detslappar viljans spänstighet och förbereder medborgarne till träldomen. Då händer icke blott, att dessa låta berofva sig fribeten, utan äfven ofia att de sjellvilligt gifva den till spillo. När det icke mera gisves någon auktoritet i religiösa ämnen, och knappast någon i politiska, förskräckas menniskorna snart vid anblicken af detta gränslösa oberoende. Det upprörda tillstånd, hvari allting ständigt befinner sig, oroar och tröttar dem. bå allt i den intellektuella verlden är i orolig rörelse, så vilja de, att åtminstone allt i den materiella verlden skall vara fast och varaktigt, och, då de ej mera kunna återtaga sina fordna tänkesätt, gifva de sig en beherrshare. För min del betvislar jag, att menniskan på en gäng kan bära ett fullkomligt religiöst oberoende och en fullkomlig politisk frihet ; och jag håller före, att, om hon icke har tron, hon måste Yara slaf, och att, om hon är fri, hon tror. — Då det romerska riket, så till sägandes, var hrossadt i tusen spillror, återkom hvarje nation till sin ursprungliga individualitet. Inom kort graderades hos en hvar af dessa nationer solkklasserna i oändlighet ; stammarne utmärktes; kasterna delade hvarje nation i flere folk. Midt under detta allmänna bemödande, som tycktes göra de menskliga samhällena böjda för att underafdela sig i så många sragmenter, som det var möjligt att fatta, förlorade Christendomen ej ur sigte de allmänna hufvudideer, med hvilka den gjort menniskorna bekanta. Men den syntes icke dessmindre, så mycket den kunde, befrämja de nya tendenser, som alstrades af menniskoslägtets sönderdelning. Menniskorna sortsoro att tillbedja endast en Gud, alltings skapare och upprätthållare; men hvar nation, hvar stad och, så till sägandes, hvar menniska trodde sig kunna erhålla något särskilt privilegium och skalfa sig sina egna beskyddare hos den enväldige herrskaren. Då man icke kunde dela Gudomen, mångdubblade man den åtminstone och förstorade öfver måttan dess sakförare; den vördnad, man var skyldig att visa englarne och helgonen, blef för de fleste Christne nästan en afgudadyrkan, och man kunde en tid hafva orsak frukta, alt den christna religionen retrograderade tillde religioner, som den ölvervunnit. Det synes mig klart, att ju mera de skrankor, hvilka åtskilja nationerna i mensklighetens sköte och medborgarne inom hvarje nation, sträfva att försvinna, desto mera vänder sig menniskoanden, liksom af sig sjelf, till ideen om ett enda allsmäktigt väsen, som i lika grad och på samma sätt gifver samma lagar åt hvarje menniska. Det är derföre i synnerhet i sådana demokratiska tider som det är af visat, alt icke låta den byllning, som egnas de sekundära agenterna, förblandas med den dyrkan, hvilken tillkommer Skaparen allena. En annan sanning synes mig ganska klar, nemligen, att religionerna i demokratiska tider mindre än i alla andra böra belasta sig med ntvertes bruk.