sta de än må vara, icke äro ofelbara. Åndra åter förbättra hans belägenhet, och han slutar deraf, att menniskan i allmänhet är begåfvad med en oändlig förmåga att sullkomna. Hans motgångar visa honom, att ingen kan smickra sig med att hafva upptäckt det absoluta goda; hans framgångar egga honom att rastlöst eftersträfva detsamma. Sålunda alltid sökande, sallande och åter uppresande sig, ofta bedragen i sitt hopp, aldrig modfälld, sträfvar han oupphörligt efter denna omälliga storhet, hvilken han otydligt skönjer vid ändan af den länga bana, som menskligheten ännu har att tillryggalägga. Man kan icke föreställa sig, huru många handlingar blifva en naturlig följd af den filosofiska theori, enligt hvilken menniskan är perfektibel i oändlighet, äfvensom den utomo:dentliga inflylelse densamma utöfvar äfven på dem, hvilka aldrig sysselsätta sig med att tänka, utan endast med att handla, men dock synas rätta sina handlingar efter densamma, utan till att känna den. . Jag träffar en Amerikansk matros och frågar honom , hvarföre hans lands fartyg äro bygg: da så, att de äro af föga varaktighet, och han svarar mig utan betänkande, att navigatipnskonsten dagligen gör så hastiga framsteg, alt det vackraste fartyg nästan skulle blifva onyttigt, om man förlängde dess tillvaro utöfver några år. I dessa ord, slygtigt uttalade af en obildad menniska och i anledning af ett enstaka faktum, upptäcker man den allmänna och systematiska id, efter hvilken en stor nation leder allting. Aristokratiska nationer hafva en naturlig böjelse, att förmycket inskränka den menskliga per fektibilitetens gränsor, och demokratiska nationer utvidga dem stundom öfvermåttan.9 V. Några de närmaste följder af, att icke Ståndseller Kaslskillnad eger rum. I vår tid har uppstätt en genom sitt snille och sina öfverspända ider namnkunnig sekt, hvilken vill koncentrera all egendom i en centralmakts händer och ät denna uppdraga, att sedan utdela den, efter förtjenst, bland alla somsundsmedlemmarne. Man blefve på detta säll befriad från den fullkomliga och eviga jemlikbet, som synes hota de demokratiska staterna. Det gifves elt annat medel, som är enklare och mindre farligt; det bestär i att ieke bevilja någon något privilegium, alt gifva alla lika upplysning och lika oberoende och lemna åt hvar och en omsorgen alt sjelf bestämma sin plats. Den naturliga olikheten skall snart bana sig väg, och rikedomen skall snart af sig sjelf gå på de skickligares sida. Demokratiska och fria samhällen skola sålcdes alltid i sitt sköte hysa en mängd rikt eller välmående folk. Dessa rika skola icke vara så nära förbundne med hvarandra, som medlemmarne af den gamla arisiokratiska folkklassen; de skola hafva olika böjelser och nästan aldrig ega en lika säker och fullkomlig ledighet; men de skola vara oändligt mycket talrikare, än de kunde vara, hvilka utgjorde den nyssnämnda klassen. De skola icke uteslutande vara upptagna af det materiella lifvets omsorger, utan kunna, ehuru i olika grad, egna sig åt intellektuellt arbete och ofverlemna sig åt själsnjulningar. Detta skola de ock göra; ty om det är sannt, alt menniskosjälen med ena delen lutar mot det begränsade, materiella och nyttiga, så böjer hon sig naturligtvis med den andra mot det immateriella, sköna och oändliga. De fysiska behofven fästa henne vid jorden; men, så snart bon ej mera qvarhålles, reser hon sig af sig sjelf. Vidare skall icke blott antalet af dem, som kunna interessera sig för snilleverk, ökas, utan äfven böjelsen för själsnjutningar nedstiga, allt längre och längre, ända till dem, hvilka i de aristokratiska samhällena synas sakna både tid och förmåga att bereda sig sådana njutningar. När det ej mer finnes ärfuiga rikedomar, ståndsprivilegier och bördsföreträden, och hvar Ach on hemtar sin stvrka endast från sig Ssielf. —— Fr Ui—— ——— —— — — iw FA —— — — —