Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1844, sida 1

— — ———— —— — AQ12c-AO— t3A ed ingar skola, sedan de, på det yttersta vid jd lagnarohur, segrat öfver jatlarne (de hotande set rannarne och sina egna inrotade fördomar), på jn davallen, i hoppets friska grönska, uppspirad på IV laglallet ur det slagna splitets graf, i den fulla, so. jusa dagens sken, återfinna brödrakärlekens, si tidens morgonskymning, förlorade gyllne sn agtaflor, i hvilkas skydd en ny era skall uppIr å for dem. Saledes blott skola de SkandinaO0 iska Folken hädanefter kunna uträtta nagot vi i — ctydande, i det de tedas af den Shkandinarika ideen: blott under detta vilkor kan deras, rån förfäderna ärsda, naturlisva kraft och tape (4 serhet halva sitt rätta skrot och korn och bliffå a något anvat ån Thors herrliga, men fafänd za bedrifter i Gothunheim. F Låtom oss derför ej bedraga oss sjelsva, med sänseende till deu Skandinaviska ideens natur cb betydelse. Den hvarken kan eller bör Mifsa stående vid det litterära, utan måste, en sång förr eller senare, jemvål utveckla tanken om politisk enhet, hvartill den innehaller brodlen. De, för hvilka det var en tröst, att den Skandinaviska ideen blott vore en oskyldig owmsorg för litteraturens sorkofran, att den blott syftade till större enhet i bokhandeln och me:a ömsesidighet i litterära förhållanden — de, hvilka blott, under denna förutsättning hafva rågat all gifva ideen sitt bifall, böra, ju förr lesto heldre, ryckas ur sin villsarelse. Det är bättre att de alldeles affalla; ty medelvägssärdande och halfbetskrämare är idceen bättre tjent med att hafva till fiender än till vänner. Imellertid är det bra alt saken ej öfverilas; den skall just hafva tid att utveckla sig inifrån, från medvetandets eget djup, och derför I är det kanske det tjenligaste, att den aktiva N verksamheten i ideens tjenst, för det första, ins skränkes till de litterära förhållandena. Det är kanske t. o. m. ijenligt, att massan af arbeö tare, isynnerbet de unga, som sysselsätta sig å dermed, till en början ej hafva klart mellvelande om nägot annat mål; deras verksamhet skall derigenom blifva så mycket lugnare, säkrare, mindre korsad af dasens egennytta och lidelser. Men det kan ej undgås, att man småningom skall blifva varse, åtminstone säsom en sjerran möjlighet (hvilken man, i alla fall, ej bör betrakta med skräck och ovilja), hvad den djupare seende redan varsnar, zäsom en nödvändighet. kti folks litteratur är ju alldrig något lösslitet, något för sig allena bestående, utan har sin egentliga betydelse i en verklig tillvarande nationalitet; den är ett ultryck af ett folks innersta medvetande, och der detta är sannt och kraftigt, der bör det också bryta sig en väg, jemväl i det ytire veta alt förena sig. Af hvad beskaffenhet denna Skandinaviska förening för öfrigt bör vara och skall blifva, ligger utom det närvarande ögonblickets möjlighet att bestämma. Det skulle ej vara svårt atl skrilva en bok derom och göra förslag i dussinvis men det skulle vara till ringa nytta. Slika frågors säkra och sullslänliga lösning sker först genom schlernas gång, ej i en tänkares hjerna. Väl säger den gamla regeln, alt man alltid bör tänka innan man handlar, och detta skulle då föra dertill, att ej inlata sig på något, som man ej på förband, till fullo genomskådat; men denna skilnad mellan tanke och handling bör ej drifvas för lånat: ty säkert är, i alla fall, att de stora, verldshistoriska tankarne, blifva, i sig sjelsva, ej sullgångna, förr än just genom handling. Hvad tiden bårer i sitt sköte, kan sörut blott angifvas i allmänna konturer och för det mesta blott negativt. Således föra de af oss ofvanför anstälda betraktelser närmast blott till ett fast, orubbligt förbund i krig och fred mellan de Skandinaviska nationerna, lessande meddelande och ömsesidighet, samt gemensambet och samverkan, så långt de särskilda nalionernas sjelfstandighet kan medgifva. Ty det förekommer oss klart, att här ej kan vara fråga om en Amalgamation. Den olvan anstälda allmänna belraktelsen har visat, ati vår tids sträfvande efter enhet blot är utgången ifrån, eller bar, i alla fall, utvechlad sig i oskiljaktig förening med en motsall syftning en syftning alt åtskilja och stycka, en syftning som gå ut derpå att låta hvarje individualntet, hvarje verklig egendomlighet vedersaras sin rätt. larmet i ss i i 5 a 15 1lär en tillräcklig motviat gifven, och den si ;d bildande enheten försäkrad mot att slyta till sammans i en ledlos, enformig klump. be kan bifogas, alt denna sränskiljnings-princip i synnerbet synes oss tillhöra den Skandinavisk stammen; det är kanske en af denna stam vigtigaste unpgiker, alis göra individualiteten viga berättigande gällande. Dristen till sjel ständighet är för mycket ingrodd i nordbon lj, hela sinne, för att han någonsin skulle försa ka ka den. Bevis derpå lemnar t. ex. den ene ö