modigare, emedan vi, i fören : vet våra grannar, höra vänta oss hunna uiräatta tuera; försigligale, emedan vi, af detta skäl, ledas till att sjelfve lägsa vigt på värt militärväsende och icke betrakta det som ett onyttigt prål. De hänseenden., hvilka således eljest hunde förleda oss att alltför uteslatande vånda vär ufpmärksamhet på det ensidigt defensiva, umste vika for eladare och mera omlattaude äsigter. Vi vilja visst ej tänka på alt någoefsin göra eröfringar; men det bör erkännas, att skillnaden mellan försvarsoch anfallskrig, ehuru äfven framstäld i vår grundlag, låter i verkligheten ej re genomsöra sig; då just ett raskt eulall, i rättan tid, ofta kan vara det verksammasie, ja, det enda möjliga försvarsmedlet. Byderbct när en David skall strida med en Goliatb, är det af största vigt att träffa jälten med ett behändigt slungkast, innan han hinner riktigt lyfta sin förkrossande klubba. Och hvad vetenskaperna och lilleraturen angör, så måste det dock erkännas, att dessa ej äro lyx och leksaker, utan alldeles nödvändiga lemmar i slelsorganismen. Af dem, som skrisva våra böcker och öfverhufvud sta öfver oss I bildning och kunskaper, kunna vi ej undgå att blifva audigt beroende, och med andigt beroende förlikes politisk sjelsståndighet blott illa. berför böra ej allenast de omedelbart praktiska erenarne, utan, i det hela, allt, som horer till allmän tIAAS. historia, filosofi, ja, ända ull poesien och de sköna konsterna, betraktas säsom oundgängligt i enhvar, i sanning, sjellständis stat. Då en nation saknar detta vigtiga medel att komma till fullt och djupt medvetande om sig sjelf, då är och förblifver den egentligen omyndig, och dess politiska sjelsständighet. en tom form. om Norge ej, i detta hänseende, kan lyfta sig till en passande rang, motsvarande grannstaternes, då kunde man måhända frukta, att, vid en tillkommande skandinavisk förening, isynnerhet Danmark skulle häfda sin gamla öfvervigt; — eller rättare, äfven utan förening, skulle Danskarne dock, i sjelsva varket, beherrska 038. Dock, vi antaga icke, att det har någon fara; Norge har, i sitt sköte, så många andiga och materiella krafter, att de, endast de blifva samvetsgrannt utvecklade, nog skola försäkra det om en ärofull och oberoende plats vid sidan af dess grannslater. Men Norge är ännu en ung stat. Allting är blott i sin broddning; på det det rätt måste utveckla sig till fast egendomligbet, är det väl bäst, att det, till en början, mest sköter om sig sjelst. Norge har således, för ögonblicket, intet skäl att påskynda den skandinariska föreningen; det lär, tvertom, ännu önska en fårheredelsetid, för att, med mogna krafter och med fast utpräglad och i alla förhållanden genomförd och nttalad nationalande, kunna uppträda i bredd med sina grannar, och ej allenast, från första ögonblicket, göra ett obestridligt anspråk på fullt erkännande, utan också, allt framgent, wed ära, försvara sin plats. Bit närmare tillslutande, som då just skall beskydda dess sjelfständighet, kunde kanske, om det skedde för tidigt, blifva öfverväldigande och bindra den ännu spåda broddens karakteristiska utveckling. För det första göra vi således — det torde också vara den allmänna stämningen hos oss — intet aktivt steg; men vi hindra ej ideen att hafva sin gäng); vi förutse, säsom en möjlighet, ja, t. o. m. som en sannolikhet, att den, en gång, skall realiseras, vi begagna imellertid tiden, på det att den verkligen skall blifva oss så välsignelserik, som den, enligt sin natur, bör blifva. betta, mena vi, är, i alla sall, en långt värdigare äsizt, ån antingen deras, som, i inskränkt nationalöfvermod, trotsa på våra branta klippor och inbilla sig att vi, i hvarje hänseende och hvarje sorhållande, nu och i framtiden, skola vara oss sjellva nog, eller deras, som, i vanärande fechet, eätta sin lit till vär obetydlighet och vanmakt, och mena, att de deri hafva den bästa sköld mot all hemsökelse, likasom dufvans oskuld skyddade henne för höken, eller fårets enfald för vargen. — Så tänker ingen sann, ingen upplyst Norrman. vertam: vi känna nog, alt vi i mycket ännu sta tillbaka, att vi, för ögonblicket, allena, för oss sjelive, alldeles inte hafva den vigt i Europa, som sordom: vi ana, att det förestär oss hårda prösningar och svårigheter, då vi nog kunna behssyo ett kraftigt bistanå; men vi äro både stolta och kloka nog att taga denna heldst från vära bröder, hvilka vi likaledes kunna understödja: och vi känna dock ännu så mycket af försadrens eld och krafi i oss, att vi ej förtvifla om en slutlig seger. Vi märka det granut: vi äro bestämda att ännu utföra stora bedrifter på verldens skådeplats; voro de gamla Norrmannerne det civiliserade Europas skräck , så skall det nya Skandinavien vara civilisationens iillflykt; våra ursjäll, eller sastmer vår upplysta, fris och eniga anda skall bilda den skärgård, hvaremot barbarismens och despolismens hotande båljor skola brytas och kastas matta och