Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1844, sida 1

—————— — 4f—— — — AAAAA F — narnddatndk trade. manliga drag, vi vilja, a: den skall sli aafsla sin betydelse tullkomligt vid sidan af de I sriga. Men det är just detta, som en enkelt ju mende Norsk, Svensk eller Dansk litteratur alsrig han uppnå. och det är i deta hänsejs nde betydelsefullt, att den Danska skalden, som j var gilvit det starkaste stöd åt emancipationen li f den Danska litteraturen och åt sorvärsvan-Al. let af en betydelse åt densamma — Oeklen-ss chlager — och Red. skulle vilja tillägga jemväl den som egentligast lärt utlänningen att hånb a Svenska litteraturens värde — Tegnär — ss alva varit just de, som åran tillkommer att st örst hafva uttalt iden om nordens enbet, hyilIP vet skedde symboliskt, då den Svenska litteraIY urens heros, Tegner, år 4829, lagerkronte så len Danska litteraturens, Oestlenschläger. Ilans boesi är, i grunden, likaså mycket Norsk som ih Dansk, och på den lilla dialekiskilnaden när, Ia kunde den gerna kallas likaså Svensk, och dock I har ingen, före honom, sjungit så i grund naig ionelt, så äkta nordiskt, eller rättare, just der-so för, alt han sjungit så äkta nordiskt, har han sa emvål sjungit för hela Skandinavien. Detsam-As ma skulle man kunna säga om de äkta norfs liska skalderne: Holberg, Bellman och Tegner. s Alla tre förstås de fullkomligt af hela SkandiI v navien, och alla de tre särskilda Skandinaviska litteraturerne hafva lika mycket tillegnat sig dem. Den senare har dessutom till sin husvuddikt begagnat en allmänt känd Norsk folksaga, som ännu mer insorlisvar honom med Norge, eller rättare med hela Skandinavien, som på den tid, till hvilken sagan försätter oss, egeniligen utgjorde blott ett folk af skilda stammar; da bonden. så väl som höfdingen var konung på sitt område, sin gård, inom sin familj. Så langt år det derför ifrån, att det nationella t, medvetandet förtunnas och förlorar sig, genom il. att utvidzas öfver hela Skandinavien, att det s fastmer just derigenom vinner sin ecentliga märg och styrka. Till denna litterära verksambet kan tvifvelsutan äfven räknas den vetenskapHiga, hvars semensamhet yttrar sig i de lärda sammankomster, som numera regelmässigt börtjat hallas i de tre nordiska rikena och hvarigenam de äldre, mogna männen, med sitt exempel, likasom förezatt de yngre. Men med litteraturen, vetenskapen och konsten är ännu ej allt sjordt, vi vilja ej blott sjunga för Europa, halla uppbyggliga sal och uppställa vackra bilder om var nationalitet — man skulle väl också inte bry sig stort derom, om vi ej, genom mera materiella. medel kunde gifva vära ord vigt. Det kunde dessutom gerna hända, att, medan vi sjönge och roade oss på bästa sätt, en eller annan sagelsangare kunde få lust att snärja oss, och sätta den ena eller andra af oss i bur, och då skulle sången och qviutilerandet ta ett bedröfligt slut. Det gäller då sannerligen också att hafva näbb och klor; och medan våra grannar, på alla kanter, genom alliancer och genom att allt bättre organisera silt krigsväsende, tilllaga — man kan säga förfärligt — i styrka, böra vi ej eller stanna i vår nuvarande obetydlighetDet var en tid, då vära förfäder, utan att bilda någon edentlig enhet, voro fruktade öfver Anela Europa; men det var då, då ochså i hären t. o. m. en enda mans styrka och tap(perhet gaf utslaget. Nu beror alll mera på massorna och en förnuftig organisation; nu är len enda Starkodler at ringa betydelse; nu skall len särskild flock af Norrmän eller Svenskar ol, ler Danskar ej heller, med all möjlig tappera Ihet, göra de underverk, som i samla dagar. vilja vi — och det böra vi vilja — behålla amma relativa styrka, som fordom, så böra vi lolja tidens utveckling; bersärkarnes vilda kraft är, för längesedan, försvunnen, och skulle dessutom numera ej heller hjelpa oss stort; lätom oss derför hemta var styrka från en ädlare köl. la, från Folksförbundet, och från det starkaste skönaste solksarbund, som beror på en hell; tanke, en nationalenhet och enighet om att ut veckla och sorsåäkta samma srihets idee. Det ligger just i civilisationens natur och så ledes i nyaste tids karakter, att anden, idee mer och mer dyker opp och gör sig gälland öfver den råa naturkrasten. Ej som om denn senare skulle vara öfverflödig eller onyttia; de materiella kraften är just nödvändig till ider förverkligande ; men, den bör alltmer framstå la sig sisem tjenande ideen, såsom beberrska af henne. Dess egentliga verkan beror me och mer derpå, alt den, från ideen, får si JA, fasta riktning och sin inre ordning och ekt nomi: då skall, för att hemta en bild ur vi m-betydelselolla mythologie, Häder (den bline pp-krasten), ej mera ledd af Loke (materialismet och och sjelsviskhetens princip), döda den hvi 0 — guden halder (den sanna, rena ideens symbo utan, ledd af dess ljusa blick, egna sin styr RR mö —