Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1844, sida 1

— SS a sin sjelfständighet mot Slerg-ÅA. PR nn ärofull strid, som dock ej har Åi ingen med detta rike lösare eller svagare 3). i hoppas tvertom, att den skall blilva fastare ch starkare ju sjeliständigare hvarje nation ärskildt skall känna sig. Som en följd af samna princip, kan man anse vår närvarande inättniog med förmanskap, hvilken, oakladt de lägenheter, som den hanske, i början, kan hala medfört, dock han anses, som eti glädjanie tidens tecken. I det hela visar redan de skandinaviska lanlens spridda geosraliska läge och högst skiljäkliga naturförhallanden, alt de ej äro bestämla att bilda en kompakt massa, såsom t. e. ?rankrike. kj en gång vär litteratur skall väl, denna mening, blifva en och utan åtskilnad, såsom den fransyska. År det en fullkomlighet litteraturen, att tydligen uttala allt, som bor nationen, så bör också nödvändigt det sjelsständiga och karakteristiska i de tre nordiska olken finna sitt uttryck i deras gemensamma itteratur, hvilken således måste framträda, väl såsom enhet, men tillika med en viss tydlig irlikulation. I detta hänseende förtjenar såleses norrmäpnens sträfvande alt emancipera sig från den danska litteraturen fullkomligt erkännande. och danskarne hafva alldeles orätt uti att förkällra tanken om etl sig utvecklande igenkänligt norskt skriftspråk, såsom ett foster af elt tränghjertadt norskhetssvärmeri. Trots alla danska protester igenkännes det alltmer på målet, om något är skrifvet i norr eller söder om kaltegatt (Skagerack?) och vi behöfva blott alt få en norsk ordbok efter prof. Holnboes plan 4), för att visa huru mycket egendomligt vi hafva i vårt ordförråd. Och dock äro dessa norska norrmän så Jängt ifrån att verka mot den skandinaviska ideens intresse, att de snarare äro att betrakta såsom dess nodvändiga förarbetare. En frigörelse måste gå förut innan en fri förening kan ega rum; först då Norige, i sanning, eger något, kan det hafva något alt skjuta till det semensamma forradet 5j. Mycket synes således båntyda derpä, att den skandinaviska litteraturen sär det gemensamt med den grekiska, alt bestå af skilda dialekter; men detta hindrade ju ej denna alt vara stor och odödlig och kanske den i sig sjelf mest afrundade, som ännu existerar. Hvad har nu Norge särskilt att göra med hänseende till den skandinaviska ideen? Först och främst att icke frukta den, såsom något för dess Isjelfständighet farligt, om den också, i sin djunaste arund. ej skulle vara så alldeles apolitiskt oskyldizv, som det vid första ögonblicket kunde synas. Farlig skulle den skandinaviska enhelsideen blott då vara, om Norge ej egde kraft nog all göra sig gällande i bredd med grannstaterna, om det ej, med fullkomlig värdighet, skulle kunna uppträda i förbundet. Härmed är nu redan antydt, hvad som först och främst bör vara målet för den norska nationens stråfvande; hvad som egentligen är för oss att göra; det är nämligen just att, så mycket som möjligt. frieåra oss från allt otillbörligt beroenide, att gifva vår sjelfständigbet och alla vara, såväl andiga som materiella, krafter den högsta su:oiliga grad af harmonisk utveckling. Låt nåstrrinsarne skrida sramät så längt landets natur Jtitlåter; lät krigsmakten och en sann krigisk ansde höja sig; låt vetenskaper och konster drifvas swed ilver och enthusiasm; lät, i det hela, nastionalandan, genom minnet af förfädernas stolta ssSseder och bedrifter, städse mer och mer utveckHas och befästas: sannerligen, då skall det kännas. att våra grannar ej mindre behöfva oss, än vi dem, och Norges sjelsständighet är i sjelfva föreningen tillräckligt försäkrad, och genom föreningen dubbelt säkert mot hvarje srämmanda förtryck. Hvad uu näringarne angzå, så talar den saken nog om sig sjell; med hänseende till krigsmakten, så är det dårakligt att sörsumma den, for det vi, för ögonblicket, få vara i fred. skrigel kommer nog och kanske sorr än vi ana, och ve oss, om det träffar oss osörbercåda! De skandinaviska rikena skola komma att behöfva all makt, de kunna uppbjuda, och hänsigten till deras möjliga förening bör ännu mer skärpa vår niber i detta afseende, för att en gång kunna e ferbjuda ett ej lörkastligt bidrag till den gemene samma sorsvarsstyrkan. Den skandinaviska ig deen bör, i det hela, utvidga vår blick med — Wånscende till våra yttre sorhallanden: den bör s göra oss, på en gång, modigare och sörsigtigare; — a 2) Säg snarare mot svenska regeringen och aristekratien; ty svenska nationen har alldrig gjort försök mot den nor-has Jelfsäydishel. RedIS 3)et kunde ej cerna bli det mer än —V ned.