Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1844, sida 1

om jar ieke haft Crefve s.. G. Läwenhielm tilf mötpari. om jag iche hatt till molstamdare ev man. sem sjelf tyckes finna nöie uti ett mot sian vederdelsman ni ie hintaste iurcklirer och siämpla alla deras motiver susom hätska, tlm och illskesuli. Mot eu flende, som maumar med svärdet i bögata bugg, duger det wake utt til försvar ida en bräcklig 101— happ; nej, stål mot stål, och det så, all gnistöras siyaa vidt omkring kempplatsen! Ma Pältvikan 1 Get afänä giridens ulssvai asmänna Kklagarens, Herr Ädrobatssskal e. riH. slutpastenden berralljar, så han jag larta mig kort, jag bar I dem insa invektiver ati tilibakavisd, intet entaldigt snack sti helvena och vedoriägg Han citerar de forwent brousliga utirycken, tillampar på dem vissa lmHrnm, och dermed punkt, ått han nussfaqut sm i sin titlämpninz, bar jag, I den 25:djie anmärkningen af deita min slaliiga anförande, tydligi och blart ågagalag: och jag ber:öfver shlunda, för att undvika omsågningar och en onödig fidsutdrågt, endast hånvisa honom och den blilvande Juryn tiil de arzumenter och bevis, som i bem. min anmårkning innehållas. Ingen enda af fr Gresve Löwenhielm sasom Landshöäsding vidiagen embetsåtgård har i den alalade artikeln blifvit framhafd elter hiandrad. Såsom enskild person, såsom en, den der såsom sådan sgiömmer den höga rang han i samhället innehar, har Herr Grefven satt i bom. artikel uppbära flere sifvarliea och förtjenta tillrättavispingar. Att artlikelus syfining var korrigerande. icke smädlin. syner af nåstan hvarje punkt i densamma. Att det är harmen öfver att se folket, eiler en del af detsamma, stämplas såsom siendtligt sinnadt met den be ståndande ordningen, mot samhällslagarne och Konungen, att det, säger jag, är denna harm, hvilken dihterat de relleioner, den innehåller, ligger i lika öppen dager. Den tidning, som fran min afsicin utgifves, går till flere utrikes orter, och artiklar ur densamma reproduceras esomoftast i de utländska bladen. Hvad skulle dessas resp. redaktioner hafva tänkt, om ryhtet om Herr Grefvens famösa skål kommit för deras öron, och jag icke i Handelstidningen intagit både bemälte toast och ådagalagt olämpligbeten af densamma? Sknlla man ej snart i de utländska journalerna hafva fött läsa, att det med lugnet i Sverige icke stode så rätt till, alldenstund en högre tienersisperson vid en större festmåltid sett sig nodsakad att högtidtisen försäkra sig om ett garnizons-regementes trohet? Skulle icke detta sedan i andra ut ländska blad hafva kunnat blifva atmäladt i ännn mörkare förser och försedt med åtskilliliga hvarken för Folket eller den nu regerande Konungen smickrande reslexioner? Handlade jag icke då rätt, när jag på en gång tillstoppade källan för alla dylika rykten, i det jag refererade förhållandet sädan:, som det verhlisen var, och lät den kolossala osanning, som skålen innehöll, tungt återsalla på proponentens husvud? Jag atminstone förblitver i denna öfvertygelse, och jag skulle högeligen misstaga mig om ej den delades af en otalig mängd andra medhorsare