Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1844, sida 1

RR RR Ä aglydnadens eränsor icke kunna öfverträdas och It it smyghandeln kan förekommas lir af följant le skäl denna fråga icke kunna annorlunda än isl ned nej besvaras. — Lik strömmen, som då ir an hejdas, öfverstiger brädderna af det rum, 5 varinom ban löper, är bränvinsnjutningen en 5 Ultid tilltagande passion, som icke åger någon rräns söri sitt begär, och bränvinssuparen eller len, för hvilken bränvinet blifvit ett behof, det van värderar lika högt som saligheten, skyr ina medel för att atkomma sin älsklingsdryck, len smyghandlaren, så vål på oloslig som loslig väg, icke uraktllåter att tillhandahalla sin klient. — Om många kunna räknas ibland nykterheens försäktare, som, i ädel afsigt, sträfva till less sköna mål, så torde deremot andra gilvas, om finna uträkning vid att importera de nämnle utländska spirituosa-förderfligheterna, och af sådan orsak nu ifra för förbud af bränvinsbränning, för alt sedan detta lyckats göra det till stt stort handelsinteresse, att emot lindrig tull å införskrifva utländska spirituosa under andra namn än bränvin, ehutu de i verket icke äro innat, och måhända skulle mindre lyckliga riksdapsmannaval, än de som sednast skedde inom horgareständet, med obenägenhet för näringsfriheten, redan vid denna riksdag hafva lyckats att utverka ett förbud mot bränvinsbränningen, och smyghandlaren skulle då under nykterbetens täckmantel, trotis tullverkets bemödanden och tullbetjeningens vaksamhet, när den icke af klingande skäl, rädsla eller menniskokärlek söljde brandvaktens hvilobjudande röst, förse oss rikeligen med hvad vi kunna konsumera utaf denna helfvetesvara, och hvad vinner man väl då med bränvinsbränningens förbud — —? — Men, säga nykterhetens opartiske vänner, om bränvinsbränningen, så väl som införseln och försäljningen af bränvin och alla andra spiritnösa drycker blefve förbjuden, så skulle all tillgång på dessa produkter icke finnas och en absolut nykterhet dymedelst besordras. — Ett så heskasladt förbud vidtogs af Gustaf III, dock minst till nykterbetens befrämjande, emedan denna kloka statsman, som väl insåg försöket datir, enligt en sråjdad författares uttryck, afråntaga svenskarne deras bränvin var ännu mera vågadt, än ryssarne deras skägev, dermed ingalunda hade för afsigt att beröfva den arbetande klassen njutningen af det fluidum, hvarvid den känner sig alika lycklig, som fordom de Olympiska gudarne vid sitt näktaro, utan endast af den under flera år i riket inträffade missvext och den deraf i de fleste provinserna rådande hungersnöden ), var han föranlåten att vidtaga denna för folket förhatliga åtgärd, samt hvarmed han ville förekomma den då för landet högst skadliga, men dock serdeles af possessionaterna högt uppdrisna bränvinsbränningen, som nu verkställdes af spannemål, emedan potatesodlingen den tiden i Sverige var högst inskränkt och potatesförädlingen till bränvin icke ens känd: än mera skäl hade han till detta förbud deraf alt äfven samma år (1774 —72) utrikes inträffad missvext gjorde tillförseln högst otillräcklig, och att i landet var den största penningebrist, den staten, med sina under frihetstiden plundrade tillgångar, icke kunde ashjelpa). Men oaktadt dessa talande skäl för bränvinets förbud, vid det strängaste straff som i sådane hänseenden kunde tillämpas, oaktadt att den 26-åriga konungen af folket ansågs som ett gudaväsende, hvars bud till efterlefnad blott med en blick från honom, uti andra fall, behöfde gifva sig tillkänna, och oaktadt att en bär af tjenstemän tillsattes att hämma öfverträdelsen, förblesvo dock alla dessa Gustafs karakteristiska bemödanden t) Den som fordrar nårmare upplysning om denna missvext och hungersnöd m. m. kan läsa Konsi. förordningen af den 11 Sept. 1772 om förbud emot all bränvinsbränning och försäljning i städer och på landet. ) Uungersnöden var 1771—72 så stor. att folket, äfven uti annars goda sådesorter, nödgades äta bröd, bakadt at agnar. bark, halm etc. På Öland. denna eljest lyckliga provins, drack man kalkva:ten, på det att tarmarne mätte draga sig tillsamman för alt rymma mindre föda. Jag intages af rysnins 5 och fasa, då jag i minnet återkallar huru de gamI la der för mig afmålade de goda ölänningarne2 förskräckliga belägenhet. Hungern betog de olyckyJ lige all bäde lust och förmaga till verksamhet, förtviflan förespeglade dem hvarje ögonblick den pinsammaste död. — De samlades i stora flockar och med jemmerskri anropade försynen om hjelp. — En mängd af dem öfrerreste till Gotiland för att utbyta deras husgeråd mot lifsmedel. För all stilla deras hunger gaf man dem gröt, den de icke kunde afbällas ifrån att förtära innan den vardt B halfkokt. men grynen svällde i deras magar ocb mänga fingo med lifvet plikta för sin obetänksam het. — Man ansåg att döden nu var en följd a det förlärda kalkvattnets verkan på inelfrorna Under en sådan ställning i landet var det et ä delt drag af regenten alt genom bränvinsförbndet som fortfor i tvenne år, inskränka all onödig för hrukning af snanmål. i snnerhet som nära 900.00 SA AA I AA