Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1844, sida 1

UP — — — 22 — orka bränvin, emedan det förra medtager flera r, innan landimannen kan vänta sig någon erättning, motsvarande hvad ban genom bräninsbranningens inställande går miste om, då eremot tillverkningen al bränvin och dess alurande genast kan ske, och med bvad skall han oder denna lauga tid betala sina skatter m. m.? ch på hvad sätt skall han använda de hundrausentals tunnor spannemal och potatis, som af äta under hosteu eller af frost under vintern lilva skadade, så att de bvarhen kunna tjena nenniskor eller kreatur till nytta? Männe hans sversld af spannemål, potatis o. m. d., som ned den tilltagande odlingen af ny, eller genom lenna odling förbättrad jord ökas i så väl qvaitet som qvantitet, då kan afsättas utan att nedeå till ett pris, som långt ifrån kan löna odlaens möda eller betäcka bans utgifter, och mån16 ban kan hafva råd, att låta det af uppsisna )rsazer skadade förfaras? Men föreställer man sig, att med boshapsalveln går fortare, sä torde; ifven tagas i betraktande, att vi af slagtboskap nära nog hafva hvad vi behöfva, då vi i större partier kunna sälja den till utrikes orter ). Det ir väl sanning, att en ökad tillgång på slagtboskap till modereradt pris, skulle utestänga behofvet af den mängd af sill, som tillföres oss från Norrige. Må detta låta sig göra; men vi gå då miste om den varu-vexling, som nu, i tilltagande förhållande, bidrar till prisernas stegrande å landtmannaprodukter, och ökar afsättningen af våra slojdealster, hvilken annars uteblef, och vore bögst skadligt att plötsligen afbryta, icke blott af de många skal, som härutinnan tala för dess bibebållande, äfven för att befrämja slöjdeindustriens sramsteg, utan ock emedan den i många fall återgifver landet fullt ut den ersättning för bvad det eljest bärpå skulle förlora. Ville vi umbära detia norrska födoämne, så skulle det icke beböfva ske på bränvinsbränningens bekostnad; vi behösde blott afsätta värt öfverslod af slagtkreatur (oxar och svin) inom landet. Ått vi äfven utan denna nödvändighet, omedelbart af sill, bjelpa oss fram, derpå bade vi bevis sistl. år. Sillen var då dyr och dälig, bvarsore ganska litet köptes af landtmännen i Bobus län, som i stället lillgrepo egna resurser af slagiboskap. Det oaktadt såg man ett öfverflöd af slagt på våra torg, till samma pris som förr, och bränvinspriset falla. Förhölle sig allmogen på alla ställen likaledes, så skulle man kunna undvara nämnde vara, när den tid är inne, då våra produkter utan byteshandel i Norrige låta afsätta sig. En annan utväg är i deua afseende jemväl sör oss öppen: derigenom att man, mera än hittills, skyddar, understödjer och uppmuntrar de så länge och i så mycket försummade siskerierna, och sträcker en nårmare uppmärksambet åt deras vård, än den, som nu sker, skulle vi komma alt undvara mycket af detta Norriges öfverflöd, i fall det kunde gagna, eller vi på annat sätt kunde bereda oss utväg alt afsätta de produkter, som pu gå till Norrige, oberäknadt att den tid torde vara närmare än mången föreställer sig, då en egen tillgång af sill vid våra kuster, sätter oss i tillfälle att fylla våra behof, och att deraf exportera till utrikes orter. Inträffar denna tid, så är äfven konsumtionen af nämnde vara inom landet angelägen; iy det är med denna tillgång ej gikvet att Norriges sillsiske slår fel, det är mera antagligt att det bibehåller sig, vid besinÅnar af alt den norrska sillen utgör ett särskildt slag. — Vi böra ock taga i betraktande, att båda brödrarikenas industrier då komma att täfla med hvarandra om försäljningen af meralnämnde vara, och af bvilken orsak vi, med mera än sannolika förboppningar, icke genom en alltför vidsträckt boskapskultur böra förebygsa en annan dermed lika fosterlandsnyttig näringsgrens begagnande, att byteshandeln med orrige ej heller afbrytes, utan sastmera sortsättes intill dess den blir till hinder för vår egen industri, och vi igenom den utom byteshandeln gjort våra produkter till facilaste pris oumbärliga för våra Norska bröder. — Men lå oss förbieå alla dessa orsaker, som göra bränvinsbränningens inställande betänkliga; låt os: betrakta bränvinet såsom ett både fysiskt oc moraliskt ondt, i alla hänseenden motverkandbåde ekonomisk och intellektuel förkofran, oct låt oss derföre anse högsta nödvändigheten på kalla ett oinskränkt bränvinsförbud, och ölet så som ett fullkomligt surrogat, äfven rusgifvande men alldeles icke skadande, och låt oss antag alt landtmannens vinst, samt landets så väl fv siska och moraliska, som ekonomiska och intel lektuella välstånd derigenom beredes och göre blomstrande, så möter dock den frågan att be svara, huruvida bränvinssupandet sorekomme med bränvinsbränningens förbud? Intill des lvägon grundlig öfvertygelse kan vinnas om, a