Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1844, sida 1

inda densamma, satt sig ur stånd att deröfver js unna föra något rättvist klagomål? Har det vijh are besinnat, alt det trädt utom diskussionens Ik ch in på personlighetens fridlysta område? Har k et slutligen besinnat, att det tillochmed nedIk ut bresemottagaren, aden höge Embetsmanneno, s0 HH en lumpen, föraktlig varelse, hvilken visar ss e bref, man skrilver till honom, för Crethi och s letbi, och det, som man ser, utan alla tystth etsförbehåll? .... Åtskilliga af Svenska Biets s edaktörer hafva icke alltid varit, hvad de nu hl ro: konservatismens sköldhållare. bDet gass en Iv id, då den zcitgeisso, som ännu sortsar att Ir enomvandra verlden och förkunna sina läror, It sven i deras bröst utkräfde sin rätt; det gasfs agar, då vox populi äfven för dem gällde såom en vox Dei; det gass stunder, då äfven dell! å papperet osverslyttade tankar. som visst icke it armoniera med de åsigter, till hvilka de nu st ppet bekänna sig. .... Männe väl de skulle inna sig belätne med om tan begagnade, eller JI ite begagna, dessa deras enskilda skrifvelser, på s amma sätt som Svenska Biet begagnat brefvet j rån Carlshamn till den höge Embetsmannen? hi ag tvillar derpå. Men med hvad rätt kan Svenka Biet, efier hvad det nu låtit komma sig till .Ä ast, i dylikt afseende göra någon fordran på s.. indantag från en regel, som det sjelf så oförigtigt behagat att uppställa? LJ x 1 ; Under rubrik Aftonbladet och Kapten Linleberho innehåller N:o 244 af Svenska Biet en irtikel, hvilken jag, i allt, som rör Aftonbladets ippförande mot bem. Kapten, på det högsta zillar. bet ser verkligen ut, som om Aftonblalets mening vore att uppställa den satsen, det man chade hufvud för politikeno endast så länge man tillhörde dess resp. redaktion. Erinrar man sig nemligen alla de öknamn, oqvädinsord och sarkasmer, med hvilka Afionbladet uppvaktade Kapten Lindeberg under den tid han redigerade Stockholmsposten, och jemför dessa med de losord, som blefvo honom till del sedan han inträdt i redaktionen af Aftonbladet, så kan man icke annat ån falla i förvåning, antingen öfver den stora förändring, som föregått med den förut såsom helt och hållet oduglig utropade skriftställaren, elter ock öfver — Aftonbladets exempellöst insidiösa och djerfva taktik att diskreditera en motståndare, för att sedermera låta hans talanger komma sig till godo. Knappast bar dock samma skriftställare börjat att ånyo på egen hand utgifva en tidning, i hvilken han opponerar sig mot några af Aftonbladets åsigter, förrän Aftonbladets redaktion, som förut till skyarne upphöjt hans kunskaper och förmåga, åter är framme för att gifva honom det videtur, alt farbror icke synes hafva något rigtigt hufvud för politiken.? Biet bar rätt, mer än rätt, då det i anledning af detta Aftonbladets ovärdiga uppförande utropar: Hvilken ädelbet, hvilket chevaleri i detta behandlingssätt mot en gammal medarbetare, utan hvars nitiska biträde Åstonbladet aldrig innehaft sin nuvarande ställning! Han häcklas, han sörlöjlisas, han begabbas och begrinas af personer, som fordom voro glade öfver att få räkna honom i sina leder. Detta är intolerans, är oädelhet — nej långt mera; vårt språk har icke ett nog hårdt namn, hvarmed dylika tilltag borde belecknas. a a . Dagens mest pikanta, litterära nyhet är Ställningar och törhällanden, nionde brefvet, ur hvilket Stockholmstidningarne redan gjort åtskilliga utdrag. Detta bref är adresseradt till Patres Conscripti (Rikets Ständer) och innehåller många högst interessanta och träffande anmärkningar ofver åtskilligt. som sig i landena sedan Carl XIV Johans dödliga frånfälle tilldragil, äfvensom författarens politiska trosbekännelse, hvilken är så loyal, som den nägonsin kan vara, och slutas med den i det allmännas interesse ultryckta önskan, att den nuvarande Regentens arbetsförmåga icke i början al hans regering må mera tillitas; än att bäde lika ansträngningar allt framgent må kunna uthärdas, och helsan deraf icke angripas, emedan detta lif, under närvarande ställninsar och förhållanden, är mera dyrbart för Sverige, än något annat är eller varit, alltsedan den 28:de Maj 1810. Om vårt läns Höfding, Grefve C. 6. Löwenhjelm, yttrar sig den zgamle behanteMånga studsade vid den underrättelsen, at Jen bland de mest absolutistiskt sinnade af våra högre Embetsmån — den, som bemtat både sitt gifte och sina sympathier från grannstaten i Öster — utwärktes med förtroendet, all till Svesriges äldste bundsförvandt och Europas mest frihetsälskande folk öfverföra meddelandet om Oscar I:s emottagande af spiran. Landshöfdingen Grel, ve Löwenhjelm är just icke heiler nägot prakli jexemplar att förevisa utländningen, hvarken på Jutseendets eller upplörandets vägnar. Redar