Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1844, sida 1

e N et i helande kraft livarken står efter D:r Steers, ller någon annan dylik undergorares .... Prosit! Svenska hiet bar blifvit högeligen förgrymnadt öfver en i llandelsoch Sjöfartstidingen (som det förmodas ågenom Skandinaens benägna sörsorgy) reproducerad artikel ur len i Carlshamn uthommande tidningen MJjoler. Säsom du torde erinra dig handlade lenna uppsats om en summa af 400 Rdr banko, om Söllvesborgsboarne, i hopp om att få en in ansökan beviljad, blifvit ofvertalade att erägga såsom tribut till den allmänna kassano, ned hvilken kassa emottagarne skola hafva sörtalt — Svenska Biet. Härtill svarar nu sistvemälte tidning: 4:mo, att dess Redaktion icke var något att skaffa med medlen för tidningens lleilter; 2:do, alt 4om den balt reda på försllandet, så kunde den icke haft särdeles stora skal att vidklinnas det, och 3:tio, att, om man icke vill tro dess försäkran om dess sullsomliga okunnighet i dessa ämnen, så sar man ro, hvad man behagar. — Ilvad nu den första al lessa punkter beträffar, så innehåller den ingening annat, än hvad Biredaktionen förut medgifvit, nemligen alt den är hesoldad af ett visst parti, hvars interessen det tillkommer densamma alt bevaka och försvara. Hvad angar den andra punkten, så är den sjelfbekännelse, som den innehåller, så naiv och oförställd, att den allsicke behöfver nägra kommentarier, och hvad slutligen den tredje punkten vidkommer, så har Svenska Biet blott ställt sig den gamla regeln: dalt halla god min i dåligt spel till noggrann esterrättelse. Liksom litet förundradt öfver sin medgörlighet i dessa trenne punkter, återtager Biet något längre ned sin vanliga taktik, nemligen att kasta sig öfver sin motståndares personliga görande och låtande, hvilken taktik det annars hos alla andra tidningar anser vara i högsta grad oförskämd och föraktlig. Det berättar nemligen en historia om, huru Carlshamnsboarne en gang förlorat sin orgelnist, och huru, vid återbesättandet af bans plats, frågan, i följd af trassel och hvarjebanda besvär, blifvit dragen under regeringens prölning. (Medan ärendet i vederbörligt departement väntade på föredragning, ankom med allmänna posten från Carlshamn till en hög embetsman i Stockholm (som på detta fält hade mycket att säga) ett bref, undertecknadt af en bland de sökande, den der, i kraft af sin publicistiska position, i eget tycke var en ganska stor och . mäktiger man, men som dock, sin storhet oaktadt, i nåder ämnade icke eräkna för rof att blifva hugnad med en orgelnist-syssla. Brefvet innehöll den mest trotsiga begäran om sysslans erhållande, man kan tänka sig. I godo anfördes, att resp. tidningsutgifvare i bufvudstaden föregående sommar befunnits hysa och muntligen (2) uttalat samma åsigt som brefskrifvaren, alt nemligen han och ingen annan borde blifva den lycklige; och såsom holelse anfördes, uti söga valda termer, att derest bresemotsagaren ställde om, att saken finge den utgång, brefskrifvaren äskade, skulle denne sednare i sin tidning framgent så hälla efter Embetsmannen, alt ban slutligen icke skulle vara värd två stysver. Sysslan blef bortgifven — till en annan; och i ingen tidning har den höge Embetsmannen sedermera så hätskt och städse ansallits, söm i brefskrifvarens.n Så lyder den historia, som Svenska Biet, i sörargelsen öfver Mjolners af Ilavdelstidningen och Aftonbladet reproducerade artikel, för sin publik uppdukat. Må hvem, som vill, tro på densamma, — jag för min del kan aldrig få i mig, att en person kunnat vara nog oförskämd, att i enskilt väg vilja pocka, skrämma och hota sig till en syssla; ännu mindre, att en publicist kunnat vara nog exempellöst ensaldig att gifva sin molståndare ett så farligt vapen, som en dylik skrif: velse, i händerna. Men lätom oss äfven antaga det hardt nära omöjliga, nemligen att redaktören af Mjolnere skulle hafva tillskrisvit d. v. Statsrådet Heurlin ett bref af sådant innehåll; som det af Svenska Biet här ofvan uppgifna, — hvad hade väl denna skrifvelse att skaffa med Mjolners artikel om de 400 Rdr banko, som de godtrogna Solvesborgsboarne sägas hafva skänkt till den s. k. dallmänna kassano? Blefs väl Miolners uppsats derigenom på minsta sätt ve derlagd? Har Svenska Biet derigenom frän sina patrover kunnat på något sätt aflägsna den slag skugga, som bem. uppsats kastat på deras moralitet? — Nej. Nå! men bvårföre nppdukade det då deuna, vare sig sanna eller osanna, hi sloria? — För att taga en personlig hämnd pi redaktören af tidningen Mjolner. Men har Sven ska Biet besinnat, hvilket farligt efterdöme de härigenom gisvit hvar och en tidningsredaktör som skulle vilja träda i dess fotspår? Ilar de besinnat, att det genom detta sitt beteende sank t stionerat vedergällningsrätten, och, om någon I-Isamma vög skulle mot dess redaktörer vilja an