Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1844, sida 1

sinnligar — en idåe förmedelst de handlande individerna. Men denna ide får en nödvändig relief genom hela handlingens process; den är I ingen yttre blott tillkommande moral, utan snarare den skapande själen sjelf, hvilken framgar såsom resultat ur hela rörelsen, ur konslikterna och motsatserna. Så uppträder i Dramat den sedliga ideen rätt egentligen såsom princip, ty princip blir någonting först i det att det uppenbarar sig såsom osynligt ledande i processen och såsom det, hvilket sammanslätar hela rikedomen hos enstaka lissyitringar och företeelser, till ideal enhet. I Dramat vinner såväl menniskans fria subjektivitet som ödets objektiva makt sitt fulla erkännande, och dessa båda phaser skapa först genom ett omsesidigt ingripande i hvarandra den dramatiska poesien. I den dramatiska poesien lesver och väfver såväl den sjelsmedvetna, den sig sjelf skapande individnella menniskoandan som den ur denna process sig hildande allmänna tidsandan. Denna sistnämde lödes ständigt eller förloser sig, om vi så få utirycka oss, ur individernas handlande — och de individuella bandlingarne hafva återinen sin sanning i iden som utvecklar sig ur deras görande. I Dramat skapar menniskan ur esen fri sjelfverksamhet en verld — hon är här frigjord från naturnödvändighetens och det allmänna verlistillståndets basis inom hvilka hon nnu rör sis i Eposet, och bon hjelper sjelf till alt skapa en högre tingens ordning. Den sedliga verldsordningen danas genom henne, d.ä. den sedliga verldsordningen är en produkt hvars sactorer individerna äro. Derföre är Dramat också den ideala afbilden af allt historiskt lif och all utveckling. Först i Dramt säsom den högsta konstformen uppnär poesien det högsta uttrycket af fri lisaktighet, emedan den afspeglar all bistorisk utveklings eviga process i en den renaste hvarje tillfällighet afklädd form. Derföre passar det företrädesvis in på Dramat, som Aristoteles i sin Poetik yttrar om poesien i allmänhet nemligen: att den är mera silososisk och vigligare än historieskrifvandet, emedan poesien framställer mera det allmänneliga, historien mera det enskilta. Samme store man säger äfven, att poesien har ej till sin uppgift ett blott och bart förtäljande af det skedda utan fast mera det som sker under vissa vilkor, och det möjliga så till vida som det visår sig såsom troligt eller nödvändigt. Dramat gisver saledes företrädesvis relief åt den historiska andan i sin högsta renhet och bringar den till ett ämnet fullt uttötumande ut tryck. Denna fanke mäste vi framför allt fasthålla; ty i den ligger den dramatiska pocsiens egentliga tyngdkralt, den egentliga kärnan af dess stora, omätliga betydelse för mensklighetens utveckling. Ty dramat eftervisar såväl moliverna sör handlingen och gifver oss den Ariadne-tråd, hvarmed vid kunna leda oss tillbaka i de doidaste rummen af menniskosjälens lahyrint samt sörsinnligar således det, som sker, liksom den äfven ställer framför våra ögon bilIden af den sedliga verldsordningen och dess E nödvändighet. Den som med någon uppmärksamhet följt verldsoch litteratur-historien, skall också säkert hafva iaktagit detta af oss ofvan antydda historiens sammanhang med den dramatiska piesen, hvilket Shakspearå redan på sin tid påpekade, då han låter Hamlet säga: Skådespelets ändamål var och är, att liksom hålla en spegel för naturen, att vissa dygden dessa egna drag, skammen dess egen bild, att visa århundradet och tidens kropp aftrycket af dess egen skapnad. I dessa Hamlets ord är uttalad den djupaste betydelsen af den dramatiska poesiens och det äkta Dramats återlösande kraft, som med tvingande makt lyster oss till erkännande af den sanna menskliga naturen, till erkännande af de eviga lagarne för all andelig rörelse, och då det i iddens seger gör för oss närvarande det absoluta ändamålet med all andelig utveckling, griper det direkt in i gången af vår bildning, ja, då Dramat för århundradet visar aftrycket af dess egen gestalt uppträda det som en integrerande del af hela den verldshistoriska processen. Hvarje äkta Drama qvarlämnar också ett verldshistoriskt intryck, emedan deruti afbildar sig fastän i förminskad måttstock verldshistoriens lagar och den eviga rythmen i deras rörelse. fen det är först genom den utöfvande konstnären och på sjelfva skådebanan, som den dramatiska poesien kan få sin höga betydelse för massan af folket, kan genomtränga den med flägten af sin höga anda; Och det är först genom den utöfvande konstnären som skådebanan får betydelsen af en stor faktor i verldsoch folk-lifvet, får betydelsen af ett mäktigt element i massornas kultur, och af en stor sedlig institulion. Detta skådebanans inflytande såsom bildninogmodal tarda vara caft ufam fvifval gonam