Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1844, sida 1

den korta utveckling af Dramats begrepp, som vi ofvanföre lemnat, och på samma gang torde det äfven vara satt utom allt tvifvel, att skadebanan bör behandlas såsom en nationalangelägenhet lika väl som hvarje annan stifteise och inrättning, hvarigenom man vill utveckla en nations intellektuella och sedliga förmögenbeter. Vi vilja då endast till det redan sagda tillfoga, att enligt vår mening, hvarje aren af storartad antingen vetenskapens eller konstens verksamhet, så länge den ej uppfattas såsom en heia nalionens lif befruktande och framåtdrifvande kraft , förhåller den sig också till lisvet endast såsom någonting rent af yttre och har ännu ej vunnit sin fulla betydelse. Skall det då ej blifva ett blott och bart, tomt ljud då man fordrar ett ideens förverkligande, då man säger att ideen bör i det närvarande blifva kött och blod; så är dermed äfven saut, att den eviga idden skall antaga form af en organism, i stånd att förarbeta alla arter af andens verksamhet. En så beskaffad organism kalla vi: den fria staten inom hvilken alla sidor af såväl den materiella som ideala verksamheten i en ouppbörligt fortgående ordning blifva gjorde till momenter för att göra ett oupphörligt frihetens fortgående möjligt. Omsorgen om Theaterns regeneration bör derföre heller icke vara hvarken en Hofvets eller den enskiltes privatsak, och hvarje försök i den vägen skall och måste blifva misslyckadt och dödfödt. — Theatern bör ej behandlas som stjasson i huset, dess regeneration är och bör vara en nationalomsorg, hvaraf följer, att lika väl som staten bekostar undervisningsanstalter för dem, som vilja bilda sig till prester, låkare, jurister och technologer m. m., lika väl bör den också bekosta undervisningsanstalter för dem som vilja egna sig ät scenen, och gör staten det ej, så sörjer den endast ofullständigt för utvecklingen af de krafter, som stå den till buds för besordrande af dess fram5tskridande. Följderna skola då heldre ej uteblifva, theatern skall nedsinnka till tummelplats för en förslappande sinnesajutning och de sceniska artisterna till varelser inkastade på sin bana, ofta af en nog tvetydig inre kallelse, oftast af förhoppningen alt på denna väg finna en torftig utkomst, och en torftig ära. bå vi sålunda yrkat, och som vi hoppas med någorlunda fog, att åt theatern måtte tillerkännas de rättigheter, som den tillkommer ; må det då äfven tillåtas oss att i korthet angifva hvilka skyldigheter vi deremot anse theatern hafva till publikum och från hvilka shyldigheters uppfyllande vi aldrig kunna srisäga skådebanan och dess ledare, äfven då staten, såsom hos oss, misskänner och nedsätter theaterns betydelse. Midt öfver för publikum bör theatern för att uppfylla sin bestämmelse så till vida bibehålla sin sjelfständighet, alt den bör framstå såsom sköldbärare åt den dramatiska poesi, genom hvilken bilder af sann och skön mensklighet, af ideal lefnadsrigtning, af själs-frihet och själs-adel, och öfverhufvud taget, substantiella idåer förkroppsligas. Men skall skådebanan kunna upptaga och återgifva så beskaffade den dramatiska poesiens skapelser, så mäste äfven de utöfvande konstnärerna bemöda sig om att sälta sig i besittning af den för theatern så högst nödvändiga bildningen; ty huru skall man eljest kunna tänka sig möjligheten af att få se ett drama utföras med den harmoniska samverkan af krafter, med den likformiga momenternas utbildning, med denna alla gestalternas fullbet af orsaniskt lif, som är så ytterst nödvändig vid återgifvandet af ett konstverk, deri gestalterna ömsesidigt uppbära och belysa hvarandra. bet är t. ex. ej nog att en person i ock för sig hvad man kallar spelar sin rol väl — samlelige de spelande mäste vara genomträngde af den idö, som dramat vill förkroppsliga, de måste stödja och lyfta hvarandra. Men detta är just hvad man hos oss så sällan, nästan aldrig ser; snarare ser man en sträfvan att lysa, att göra effekt på sanningens och totalintryckets bekostnad — och beklagligt nog aplauderas dylika ingenting mindre än konstnärliga bemödanden. Vi hafva nu i korthet anfört hvad vi anse theatern böra vara — och öfverlemna åt dem som känna den svenska skådebanan att afgora hvad den också verkligen är, och hvad det skulle blifva af mängden bland våra i tid och otid beprisade, losprisade och beklappade sceniska artister i den stund de skulle bedömas ifrån konstens högre allmänneliga ståndpunkt. Men för att öfvergå från våra betraktelser öfver theater i allmänhet, vilja vi här tillfoga några få iakttagelser öfver det theatersällskap, hvilket under Ur Direktör Fr. Delands ledning för närvarande uppehåller sig här och gilver representationer. Vi hafva sett sällskapet uppträda i sflere smärre stycken, som blifvit gifne oålast båttre än vi åtminstone för vår del bade väntat innan vi erinrade oss att Hr Delands theater-sällskap mera än till hälften är en stående . cam eåladec redan böriat träda