sin existens oslast maste inskränka sig till att gilva sådana dramaturgiska produkter, hvilka snarare motsvara ved ett ofta föga bildadt publikum vill se, än hvad det horde vilja se. Bland de af llerr — gilna styckena vilja vi för ögonblicket hälla oss vid Correggio, Tragegie af Adam Oehlensläger, öfversalt rätt förtjenstfullt af Henrik Sandström. I detta den store dramaturgens verk uppträdde: Hr Broman i Antonio Allegris, Hr Andersson i Michael Angelos, Ur Happe i Giulio Romanos samt M:lle Asplund i Correggios hustrus, Marias, rol. — Vi bafva bär bulvudpersonerna i det vackra dramat, som ehuru sannt tragiskt bade i sin fortgå ing och upplösning, på intet sätt lägger iskådarens känsla på sträckbänken. Man saknar Visserligen icke de konflikter , som skola betinga slyckels tragiska skaplynne och sramkalla den tragiska katastrofen; men Antonio Allegris konstnärssjäl, som är utsedd att kämpa sin strid; till slut, står dock under ett högre beskydd — det tillåtes väl den yttre verlden att rilva sig: emot och att såra konstnärsanden, med ett ord: ödets objektiva makt kommer i sin rätt; men vckså konstnärens subjektivitet gör det. Lagren svalkar redan här nere hans af feberglöd heta tinning och det unnas honom att i fullt medvetande om sitt eget värde sa midt ibland konstens odödliga mästerverk utropa: anchio son wvitlore; och hvad kunde han väl mera begåra! Dramatusgen har också ganska både sannt och vackert låtit inbjudningen till en surstes hos komma först då, när den icke mera hunde emottagas. I silt spel var llerr Broman den, som mest väckte vår förundran. — Vi hafva sallan sett mera ojemnhet hos någon aktör — stundom en så sann intuitiv inspiration, så mycken sublimitet, att om rolen gilvits så ända igenom, skulle vi obetingadt erkänt Herr Broman som en skådespelare af första ordningen — men också stundom idel wmedelhnätta. — Sådant är oförklarligt! Lychligast var Herr Broman onekligen i andra akten i scenen då Michael Angelo lemnat honom, efter att hafva i sin ölverilade vrede kallat Antonio Allegri en fuskare, men också var Herr Bromans spel då så lyckligt, ja så mer än lyckligt, att man gerna kunde orlåta honom mångdubbelt flere fel än dem han lät komma sig till last under rolens exekulion i öfrigt. iir Andersson är en skådespelare som af naturen har mycket för sig — en ren organ ett högst sördelaktigt yttre, se der stora hjelpmedel för att göra lycka på skådehanan ; dessutom bar han ett stådadt sått att föra sig och synes alldrig generad; detta är äfven något ganska väsendtligt för en aktör. Men så ofta vi se H:r Andersson måste vi alltid för oss sjellva göra den frågan ; kan man genom iaktagande af vissa reglor, utan inre känsla, blifva en god skådespelare i ordets sanna mening? Och änskönt vi fullt erkånnaj H:r Anderssons värde. ånskönt vi erkänna alt han gjort de reglor elter hvilka man rör sig liksom till natur, ehuru han såledos fullt är herre öfver de ledmassornes rörelser, som kunna upplösas i vissa delar eller momenter så måste vi dock såga att det åter står för honom alt ännu bringa i sin makt lurmågan, att hos sig väcka en inre känsla af sin identitet med den person ban på skådebanan skall förestälia — från denna brist härleder sig äfven bristen på ett sannt muskelspel, vå röstens infiexion och detta helt naturligt, emedan ansihtsmusklernas rörelse äro ovlikerliat beroende asen iare föreställning. En och hvar kan sått härom osvertyga sig, genom art sjelf försöka med munden göra de muskelrörelser som erfordras för att utsäga nägra vissa ord, utan att man på samma ging tänker på huru det laver då man uttalar dessa ord — — man shall ej lyckas, på samma sätt som aktören alldiig stall lyckas, att med ansiglets muskelröreise uttrycka en inre känsla, gavica han ej är i ståud, att med sina nedre siälskrafter återkomma en åskädande illussion ban förmår sasthålla och ej låta motverka sie högre själskrasierne. Silunda skall Ka A:ftUC skada denna illusion om aktören alltfor mycket tänker på alt han skal föreställa den eller den personen. Mun hon också vara förvissad om att en aktör, som ar vred och) skall föreställa en vred person alltid spelar illa, cmodan han då är sig sjelf mera än personen som han skall föreställa. Men hvad vi nu vid m:r Andersson anmärkt, bar i ännu störra grad tillämplighet på de flesta andra skKIUUeSpelare vi sett. Också gaf H:r Andersa Michael Augelos parti rätt jemnt, minst klig var ban i scenen, då han efter samtaiet med Giulio Nomano sälter sig hän att betrakta Antonio Allegris tafla. Äsbrottet år då för storkt, det är ej samma person under inflytande af en annan hänsla, det är en helt annan person som talar — detta inverkar störande och mindre behagligt på åskådaren. Men vi upprepa det ännu en gång, att det fattas: II:r Andersson litet nog, för att blifva en ganska god skådespelare, och vi äro också öfÖ Ö C 0 1 I , 7 t .——p—p— m VDA Nr sv —— — —