Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1844, sida 1

elementer och uttal är så svårt och barbariskt, att hsarje annat, i jemsärelse dermal, blir lätt. Dock bör man besinna, att språk ej utvöra sjelsva — bildningen, utan endast nyckeln lerfill, och då den, i anseende till sårh; censur 0. s. v. ej fir begagnas, hurn man då komma in i bildvingens holgedom, I ven om man hade alla nycklar dertill, kunde all verldens språk. Derför står Ryssärnes bildning, oaksadt all vttre politur hos de högre klasserna, ännu på somma punkt, som då Napoleon sade om dem: Skrapva sat dem den Europeiska guldfernissan, och den nakna Asiatiska barbaren står der blott och bar. Vi vilja ännu omtala en punkt, och det är religionen. Vi vilja här helt och hållet afhålla oss frin undersökningar om huruvida det bland allmogen herrskande tillbedjandlel af bilder, verkligen har sin plats inom Christendo men, och blott inskränka oss till att också här endast omtala denna brist på eld, spånstighet och ingilvelse, som i allmänhet är karakteristiskt för nationen. Den ryska religionen saknar en bestämd lära, alminstone är en såädan ej känd af nationen, den består blott i ett ceremonivåsen, och är derjemte, genom alt vara underkastad den verldsliga maktens ovilkorlizaa herravälde, berosvad allt sjelsståndigt lif och uppväckande inflytande på folket. Enskilda förvirrade religiösa rörelser straffas med deportation. Cusline skildrar denna sida af lihet med särdeles mörka fårger; men om man också ej kan gifva denna ifriga romerska katholik rätt i allt; så måste man dock inrymma den romerskt katholska religionen ett absolut företräde framför den ryska; den förra har dock, i vissa fall, ingatt i folälifvels interessen och har satt dem i rörelse mot andligt tyranni och våld, samt har dessutom alltid visat en viss förmåga till och sträfyande efter utveckling, hvilket är omöjligt för den senare, i anseende till dess innehållstöshet och underhastande åf en absolut statsmakt. — Då faran. träder så helt och hållet tillbaha, är ohunnighet naturligtvis herrskande såväl bland de högre som lägre andlige. I klosterne sräsade Cusltine lörgåälves efter ett bibliothek. Denna brist på erundlighet i alla rikitninzar, denna osjelfständighet och viljeslöshet, denna köld och likgiltighet, som vi således hafva funnit genomtränga alla nationella egenskaper, synas ej kunna eller böra gilva Europas civiliserade nationer anledning lill någon stor fruktan sor hotande faror, ehuruväl de, till en tid, just genom den öfvervägande im— pulsen uppilran, kunde låta bruka sig af makten; men der ime energi fattas, häller verkningen ej stånd på längden. Dock vi vilja, lör denna gång, lemma politiken åsido och ännu endast tillägga Custines yttrande om Ryssland i allmänhet, hvilket kan ge ett begrepp om det intryck lifvet der gjort på bonom i sin helhet. llan säger nämligen: att om han nagonsin skulle tycka sig rätt olycklig, så vill han endast tänka på Ryssland, för att, i hvad andra förhållanden som heldst, känna sig lycklig!? — l anledning af dessa reflexioner öfver Ryssland rinner oss ett sransyskt poem af en N:me Louise Colet i bågen, hvilket hon skrifvit under storsurslinnan Alexandras sjukdom , och ballat: aRiska Kejsaren hos sin döende dotter. Det är i sin helhet ganska kraftfullt och poetiskt samt späckadt med skarpa sanningar, hvilka de höges öra så ogerna vill höra, ehuru helsosamma de må vara. Här och der är det dock l. o0. m. måhända något för strängt, då man besinnar, alt ryska Kejsaren, så enväldig han kallas, likväl, i vissa fall, är så högst beroende. Fer att gifva läsaren ett begrepp om den anda, som råder i poemet, meddela vi, i olversältning, de begge sista stroferna: Se huru blek denna unga och milda! Tycks ej din dotter, nu slocknande, bilda, skön uppå randen af hotande 2raf, inför din blick, den nation, du ? gjort slaf? lion Ler om lifvet, vid bädden du gråter, alt Gud må bevekas, ge henne dig äter: så ropte ett folk och till Dig i sin ned, då du böll dess lif i tyranniska handen, och kunde, som himlen, befria från banden; men Polen har dött, svart din dotter är ded! Och du snart af döden äfven kan hinnas, må Alexander och Paul du blott minnas. 0 hvilken framtid bereder du div, då hatet för. kärlek du sar på din stig! Fåfängt din dotter, som uppåt nu flyger, i oskuld en bön till Domaren smyger för dig, ej du räddas från domslutet kan: ej grymbet mot bröder den Ilögste kan skona, för hvilken i stoftet försvinner bvar krona,