Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1844, sida 1

Bristen på vilja och sjelssländighet insränher imellertid ej sitt sordert:iga inllytande till den privata sedlighetens område, den visar sig också I den osseniliga selligheten. Det brister folket all egentlig känsla för det rätta och der denna saknas, måste rättvisans handhafvande blifva mycket inskränkt. Man har vanlistvis alldeles intet förtroende till densamma och undgör t. o. m., med uppoffring, hvarje sammanträffande med densamma. Ett visst blad meddelade nyligen en berättelse om en rysk process. Ehuru det ej är vär alsigt att meddela skandalösa anekdoter, kunna vi dock ej annat, än omtala följande kuriösa faktum, som vittnar ett osvermatt af rättvisa. En furste sakI nade en afton, då han lemnade theatern, 2000 rubel, som han hade haft hos sig. Del blef anmält för polisen, som ejorde sig allt majligt ipasv? är alt upptäcka tjulven och också verkligen lYpckades att ålershafsa åt fursten de bortkomne henningarne. Denne log och berättade, att hans penningar, på det sättet, matte bafva fördubblat sig i fickan, då ban sedermera hade funnit de 2000 saknade ruhlerna. En surste kan således få mer än rättvisa. ME den här osvan antydda egenskapen ej heller kan vara af gynnande inflytande pa lembelsmannaståndets, isynnerhet det-tlägres hallning, är naturligt. Cuslinc kallar ombetsmännen (lörmodligen isynnerhet de underordnade) maskiner, och likaså viljesksa, som de äro mot höjden eller i förbållande till sina herrar och berrars herre, lihaså oböjli-a; orörliga och egensinniga äro de mot dem, som stå utanför deras krets, och lwilka händelsen bringar i beröring med dem. Ppenningar äro det enda medel att sätta dem i rörelse, man han dessutom ej få den ringaste förrättning verkstäld, t. ex. lutfärdandet al ett pass, ett kontrakt och dylikt. Att det som redan sväller om statens embetsmän, i långt högre grad, måste gälla om de talrika sakförarne för egarne af gods och lisegna, hvilka synas hafva studerat skinnerioch förtryck-systemet ända till sina finaste detaljer, det han man begripa; deri har imellertid staten ingen omedelbar skuld. — Det var främst på sedlighelens område, som vi betraktade inflytandet af den ryssarne tillagda genomgripande brist på grundlighet. ben bör likväl äfven betraktas med hänseende till dess linflytande på bildningen. bet har redan länge varit på modet, särdeles i vissa kretsar, att ulbasuna Rysslands stora förtjenster om undervisningsväsendet och jåtiesteg på civilisationens bana, och det har också verkligen en del skenbart sörträslligt inrättade anstalter för detta ändamål att uppvisa. Uppmärksamma iakttagare hafva imellertid snart märkt, att den sullkomligaste kraftlöshet dolde sig under det utvärtes prälet; sällan fann man lärare, som voro fullkomligt vuxne de dem älivgande läroämnena. Ett är det imellertid, hvari de bildade ryssarne åsvergå de motsvarande klasserne i andra civiliserade sänder, det är deras utmärkla sprähsärdighet; ända till de sinaste nyanser uttrycka de sig med lätthet i främmande språk. Men också detta är blott ett bevis på deras bristande grundlighet: just derigenom, alt man inga tankar bar, blir det så oändligt lätt att prata så många språk; der. finnes intet bestämdt andigt innehåll deruti, ej något bestämdt förråd af odling på förhand, som alltid skulle vara fast förenadt med det ursprungligen lärda språket och derigenom göra liliegnandet af det främmande språket, hvari detta innehåll skulle omsättas, svårare; der linns intet, alldeles intet, och deraf kommer möjligheten att tala hvilket språk som heldst. Man ser sanningen af denna anmärkning stadfästad i sällskapslifvet i Petersburg, der, bredvid den största månesald i språken finnes den mest öfverraskande brist på samtalsämne och ofta inträder en ling, plågsam dödsstillhet. ued all ostensatorisk bildning bar ett ordenlligt sambållslif ännu ej kunnat bilda sit; derär lifvet i sig sjelst alltför innehållslöst, för ingenting har man ett sjelfständigt intresse, man är likgiltig för allt, då ingilvelsen ej kommer ofvanester; men har detta först skett, då tröttnar man ej heller att prata, det må vara om det obetydligaste föremål, ty det har vunnit en absolut betydelse. genom högstmögende aulorisation. Man vill ingenting sjelf, som ej den herrshande viljan förut har velat, man eger intet, som den ej nådigt har skänkt. Är ej detta det största bevis på slafsinne? Derifrån kommer visst ocksa bristen på samtalsämnen, ty man vet ej hvilket ämne man vågar bringa å bane, af fruktan att det ej skall vara behaglist på högre ort, der det fiamför allt, i så fall, ej ignoreras, ty spioner äro der i hvar salong, bakom hvarje dörr och fönster. Ulom nyss anförde skäl, torde ännu ett kunna ansoras för Ryssarnes lätthet att lära främ