Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1844, sida 1

.DA ww0ö—ö emeee:ee————— ÄÄLUMUUCAA E — annat, ån en popularitetsjagt af regeringen, dels för att visa till hvad grad industrien sligit under dess vingars skugga, dels för att muta dess idkare med medaljer, fester, 0. s. v.; ty allt detta åstadkommes genom arbetarnes utsugande, hvilka förtryckas af sabrikanterna, understödda af regeringen, som gynnar dem och allt penningeinteresse på de fattigas bekostnad; dock, de uttaga också, en gång, sin rätt på ett förskräckligt sätt, om den ej gilves dem, — Ibland de vigtigaste frågor, som sysselsatt kamrarne, är lagen om sckundär-undervisningen. beri hedra berrarne sig — som ha så många fläckar på sig för öfrigt — att de manneligen motstå presterskapets, af hofvet hemligen gynnade, bemödande att bemäktiga sig ungdomens ledning; ty ännu är Frankrike antiklerikalt, och ultramontanismens försök, genom Jesuiter och verldsliga presterskapet, som ligger i dessas händer, har väckt allmän oro och förbittring, till och med hos de konservativa )), som se faran deraf för framtiden och som icke anse regeringens lefnad för dagen influeras af ett afslag på bofvets hemlisa Önskningar. — Hederslegionen har förlorat sitt anseende, genom ödslandet med utnämningar, och särdeles genom dess tilldelande till obehöriga personer. Såsom elt drag af partimaner, anmärker man, att af dem som ega Ludvigsorden jemte Hederslegionen (begge banden äro röda), legitimisterna dela banden med en hvit och andra med en blå strimma! — Förhållandena i sammanlefnaden mellan partierna är godt nog, heldst som en alliance består mellan legitimisterna, de liberala och konservativa, mot — regeringen. bennas parti, bestående af devuerade och konservativa, står deremot illa med alla andra, och ran noteras på slottet, om man umgås med annat folk. — Lamartine, stor redan som skald, lyser nu i den politiska vertden, som en stjerna af första storleken; men jag vet ej, om mannen är den rollen vuxen: imellertid sörgudas han både af legitimister och Å nya bundssorvandterna; men kanske ingår i dessas vivat-rop, lika mycket beräknad komplimentering för eti srejdadt namn, som uppriktighet. Så glada som förr äro Fransmännen icke; men jag är ändå mycket interesserad af de bekantskaper jag bar, särdeles på de dagar, då de ej hafva allmän emottagning. Mina legitimister äro ändå det hygaligaste folket för umgänget: att de äro politiska kräk, angår mig icke; det är blott dess värre för dem. Och in puncto menlöshet, bar jag t. o. m. en ganska afmätt respekt för republikanerne, nämligen de unga, som icke ega fullt bestämdt medvetande af hvad de vilja, och sakna både intellectuel energi och politisk blick. Men hvilka karakterer äro icke de gamla af 4789! Förständ, vilja och kraft lefva ännu hos dessa gubbar. Och hvad veta de icke? Hvad ha de icke upplefvat? — Ilvad jag här sett och hört, oakladt den skräck revolutionens första år ingilvit folk, och som systematiskt uppvärmes med öfverspända deklamationer, allt bestyrker mig i mitt omdöme om sednare hälften af 18:de årbundradet, att då uppgick en skön morgonrodnad för menskligheten. Idter hade då uppstått och grundat ett välde, hvilket de mäktigas slughet motverkade och så temligen lyckades att afleda medelst tillbjelp af det physiologiska phenomen, som i våra dagar benämnes med religiösitet, ; ett ting, hvars hufvudändamål är att döda tankefriheten. — Olyckligt är, ännu en gäng, alt makten hufvudsakligast skall ligga hos de rika; ty här, som öfverallt, äro de rika, merendels, oxar. Rothschild säges bland dem intaga en utmärkt plats, och Perrier, på sin tid, var en brutaliteteas mönsterskrilvare. Journalisterne äro löga bättre. Penningebegäret, som, allt sedan restaurationen, begagnats att draga menniskornas sinnen från de allmänna ärenderna, har djupt bitit sig in i det franska lynnet, och brinsar menniskor att spekulera på allt. Iländelser, namn och rykte, projekter, konst och velenskaper — allt distilleras till penningar. Ådelshögfärden, dessutom, skyld genom goda tonen, bar försvunnit för penningens, som deremot grasserar i sitt naturliga, oborslade skick, det sällan seder hyssa. — För öfrigt har i lelnadssättet inträngt mycken anglomani. Kläddrägter, equipager, hundar, kappridningar och engelska aristokratiens krassa njutningar, äro här rådan-A. de, medan — underligt nog — engelsmän, kar-t lar och särdeles fruntimmer, när de slå ned i här, såsom 10,000 af dem redan gjort, mil: dra sina kärfva insulariska maner, dem de dock, med sin medfödda nationela halsstarrighet, nog iterlaga, om de återvända bem, eller finna folk för sig på hvilka de kunna imponera: ett nöje, det fransoserna icke bereda dem. Prinsen af Joinville, sjögasten, har, som man vet, lagit parti emot regeringen sor Amiral Dupetit-Thouars. I ändamål att verka på re————A