Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1844, sida 1

Conservatoire de Musique, som med skål bär detta namn, då den verkligen konserverar ulll hvad som är sannt, skönt och godt, det må vara gammalt eller nytt. Anförare är der den berömde IIabenech, äfven kapellmästare vid stora Operan eller Academie Royale de Musique. llerrlig musik uppföres här i vissa kyrkor, och den hör jag beldst, också byggas här några sinakoch praktfulla nya kyrkor, hvari isynnerbet glasmåleriet åter visar sig i sin gamla glans. — Dansas göres bär fortvifladt, och isynnerhet är den böhmiska Polkan nu här på hoesta modet. Den bestar i en fortfarande hoppning med händer, fötter och hela kroppen, och är ytterst angripande. Såsom en motsats till denna hoppdans, har man upplsunnit en annan, som man kallat afrottescan, emedan man deri jemi släpar fötterna, så att man bonar, frotterar golsvet dermed. — Baletten står eller boppar här på ganska goda fötter, näml. M:lle Carlotta Grisis, Marias o. s. v.; men dess förnämsta stod är likväl nu för alltid undanryckt densamma, emedan M:lle Taglioni nu hållit sina afskedsdansar och man här, märkligt nog, med samma enthusiasm tagit afsked af henne, som man fordom helsade henne. — Expositionen af konstprodukter på Louvren var i är passabelt skral. be bästa konstnärerne hade ej lemnat något, och orsaken är den partiskhet, hvarmed håde belöningar och sjelfva admissionen bestämmes; hufvudnormen är, eländigt nog, alltid en politisk konsideration, som gynnar eller missgynnar. — Som poåsien äfven bör till de sköna konsterna, ja, oemotsägligt är kronan för dem alla, vill jag sluta denna korta revue af konsten med ett ord om Frankrikes nu lesvande störste skald, Victor Hugo; ty Lamarline räknar jag nästan ej mer till skalder, ban är helt och hållet politikus. Victor Hugo är en trefiig man, utan bögdragenhet; enthusiast för historiska minnen, fast ej för historiska skolan. Det omtalas, alt han skall vara in petto till pair. Hvad skall han på den galejan att göra? — lans utseende är ännu ungt, men ändå patriarkaliskt i förening med verldslig polilur. bet är en glädje att se huru de stora, fullvexta sönerna, i förtrolig enfald, smeka föräldrarne, som mera synas deras syskon. Victor Ihigo bor vid Place royale, i samma dystert gobelinstapetserade rum, ornerade med skulptur och antika möbler, hvilka Ludvig 43:de och 14:de bebott. Ilvad som är otrelligt är, att en enda lampe carcel upplyser salonzen eller rättare håller den i en jemn skymning. — Bland äldre litteratörer lysa ännu den 100-åriga Jouy och den några 80-äriga Jay, såsom stjernor af första storleken, ehuru de naturligtvis numera ingenting producera, åtminstone ej den förre, som ej ens mera visar sig. Bland stora, allmönt saknade, politiska män räknas, med skäl, den nyligen aflidne bankieren Jaques Lafitte, som imetlertid är så väl känd af alla, att det här vore öfverflödigt att anföra något vidare om honom. ben äldsta af den politiska martyrens, Marskalken Neys söner, prinsen af Moskwa, är hans måg, men han var brouillerad med sin svärfar och är det ännu med sin hustru, så alt de ej bo tillsammans. Imellertid hör prinsen till oppositionen i pärskammaren, sger musikaliska matinter och rider i kapp. — Alt besöka kamrarne har, för öfrigt, blott mimiskt interesse, ty man hör ganska illa, isynnerhet i Deputerade kammären. Begge kamrarne stå ganska lågt i allmänna omdömet, och betraktar man deras gesta och facta, så är det begripligt. Pärerna äro till majoriteten regerinsens — ja, hvarje regerande regerings — kreatur ). De deputerade, till största delen, likaså, såsom beroende embetsmän, valde genom reseringens inflytande; de öfriga Iycksökare, ignoranter, indislerentister och andeskådare. Ilvad af karakter sinnes i denna kammare, tillhör oppositionen, men den är icke manstark nog att kunna uträtta något. Innan Frankrike får en annan val-lag (nu hafva blott 200,000 personer bland 55 millioner, valrätt ), kan ingen förbättring väntas. Den högre medelklassen — rättare kallad penningeklassen — är nu den tunga oligarchi, under hvilken landet suckar. För sin konservatism trycker den den öfriga nationen, moraliskt och materielt, har ingen politisk blick, ingen känsla för nationalära eller nalionalinteressen; slatus quo är allt hvad den åsystar. Men dess styrelse förbereder nya hvälfningar, som komma att innebära en sörskräcklig reaklion mot personer och saker. Regeringen går imellertid sin väg med orubblig konseqvens, — tills det brister. — Indusltri-expositionen är osanlligt besökt och förtjenar det, med hänseende till de beundransvärda alster den innefattar, jemväl; men det hela är nog egentligen intet Speglom oss deri, i fall något dylikt skulle komma i fråga hos 0ss. Red.