Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 augusti 1844, sida 1

—————G rm ::i a aa er bruket af matrospressningen, den niosvaniga katten, kölhalningen och andra dylika åå rymheter. Det är den, som understöder den ;s ngelska ilogkyrkans omättliga anspråk, kommer I le srie Nordamerikanarne att befläcka sig med s lashandel och slafverihällande på sina gods, och l inder århundraden motarbetat ett förnuftigt re-: ;resentalionssystem bäde i Sverige, Danmark, xyskland -och på flera andra ställen. Sådan visar den historiska rätten vara, då I i i verldshistorien efterforske och betrakte dess Ik esultater. Är det väl då något under, att den I! pare tidsandan upprest sig mot densamma och It jar undantränga den från den plats, som js len usurperat och så ofta med grymhbeter af h lla slag I besudlat? Är det väl underligt, att sl ) ( len vill nedrilva dess blodiga altaren och i lället uppresa andra ät sin gudom, Förvuftsrätten? Ar det väl underligt, att den ill lösen tagit Förruftsrätt och frihet? då less föregångares lösen var: Historisk ratt och n räldom! Skulle man icke långt snarare hafa haft skäl att förundra sig, om den sträfvat I: not ett annat mål. — Om man, yttrar sig Snellman i sin Lära om Staten, säöger, I: ut det mest utmärkande för samtidens histo-A ja är de Europeiska nationernas och deras Lwerikanska afkomlingars sträfvande till politisk I! rihet, så anför man ett sakförhållande, hvars fi illvaro ingen betvillar, och hvarom kunskapen . icke längre är inskränkt till blott de bilda-j le klasserna i samhället. Anser någon detta sträfvande för tillsälligt, för ett öfvergående utbrott af det, som man gerna kallar folkyra, . så erkänner han endast sin egen blindhet för vad som tilldrager sig omkring honom felTraktar han det såsom gudlöst och samhälisupplösande, så har han uttalat sin egen dom; ty har den tid, han sillhör, förlorat det fäste, som ensamt upprätthåller menniskan, afvikit från sanningens och det rättas väg, så sväfva äfyen hans vetande och handling utan styre, och hans äsigter och bedömanden äro ulan värde; hans pretention, att vara sritagen srån sin nations förderf, är dårens vishet, som beskrifver sina medbröders därskap). Men lika så intetsägande är deras förklaring öfver nämnda faktum, hvilka predika: folken äro ledsna vid maktens godtyckliga ulösning; de fordra kontroller på de styrande.? Ty individen kan ledas al egennytta och klokhetsberäkningar; men en nations öden styras af andra Makter. Motsatsen af framåtskridande är tillbakasåna: ty, strängt taget, gilves icke något) stillastående. I den politiska verlden har man gilvit dessa båda, hvarandra motsatta kralter benämningarne Revolution och Reaktion. Den förres hufvudsyftemål är: förnuftsrät tens herravälde ; den sednares: den historiska rättens. Den enes lösen är, såsom ofvan blifvit nämndt: Ljus och Frihet; den andres åter: Mörker och Träldom. För öfrigt har såväl benämningen Revolution som Reaktion afseende endast på den praktiska tendensen ; den blott theoretiska kan man lämpligen kalla Skola. Vi hafva sålunda i politiskt och theoretiskt hänseende tvenne hufvudskolor, nemligen den rättsphilosophiska, eller förnuftsräftthi ga, och den rättsHis toriska. Midt emellan begge dessa systemer, eller skolor, vill ännu en tredje, förmedlande, nemligen Reformsystemets, göra sig gällande. Maximerne för detta system bestå derutinnan, alt man väl, om den historiska rätten befinnes vara stridande mot förnuftsrätten och ett lands allmänna väl, bör vara betänkt på att afskaffa eller reformera densamma; dock får detta på intet sätt ske plötsligt, eller våldsamt, eller efter theoretiska principer, utan längsamt, småningom, i ro och stillhet, och alltid så, alt af det Historiska endast det rent af föråldrade, murkna, d. v. s. det, som redan har öfverlefvat sig sjelft och sålunda blott och bart är en själlös form, skall afskaffas, och det nya alltid byggas på historisk grund, såsom den säkraste och mest bepröfvade. Detta sistnämnda system lemnar oss dock, vid närmare eftersinnande och så förträffligt dess maximer än klinga, utan all tröst och tillfredsställelse. bet felas nemligen detsamma, ej blott bestämdhet och klarhet, utan äfven en fast grundval; hvarförutan det tillika låter sig tänja, sträcka och tyda, huru som helst, är fullt af motsägelser och kan, alltefter som man behagar förklara detsamma, tjena till täckmantel och rättfärdigande af både revolutionära och ) Jag skall just undra hvad II. H. Erkebiskopen 101 1 skall säga om detta resonnement, i händelse det kommer för hans ögon — han, som i sitt helsningstal till Presteständet talade om att tiden rabbat sina stöd och verömde den vishet, nem non cirium ardor prara jubentium