PU!dUL, MGCls tIILIRKOHIUHIC 11001 MMM 44 144194 Å mörker, dels blifvit förlänade af regenter, såsom belöning för några deras egna personer, eller det allmänna, bevisade tjenster, och sålunda sakna all annan grund, än den historiska rättens. Men låtom oss äfven antaga, att de erhållit alla dessa och ännu flere andra företrädesvädesrättigheter af folket, och att de sålunda under loppet af så mänga år innehaft desamma med dess samtycke och bifall; — hvad skulle förnuftsrätten då svara, om fråga uppstode, att Nationen, af en eller annan anledning, ville ätertaga sin gäfva, eller, rättare sagdt, sin förläning? Förnuftsrätten svarar: Ingen lag binder det allmänna eller staten sjelf, det vill med andra ord säga: af dess fria vilja beror helt och hbället fortvarandet eller afskaffandet af alla möjliga densamma rörande institutioner, bruk, lagar, privilegier 0. s. v. Den är icke en gäng b erättigad att binda sina händer för framtiden, utan till och med ett fördrag, som vore affattadt i sådan akt och mening, förutsatte alltid, om ock icke i ord uttryckt, det vilkor, eller tysta förbehåll: det allmänna bästas och kommande slägtens rätt oförkränkt.? Så snart således Staten finner, att en af den förlänad rättighet slår i strid med andra rättigheter, eller? det allmänna bästa, så är den icke allenast b a se, — — — fogall utan älven förpligtad, att antingen helt och hållet afskaffa, eller ock, i öfverensstämmelse med den naturliga rättens fordringar, och på grund af billighet och humanitet, reformera densamma, d. v. s. bringa den i barmoni med det allmänna bästa. Dock bör vid beslutet fästas afseende på, att afskaffandet eller reformen icke erhåller någon retroaktiv verkan på något, som, under den tid, institutionen egde bestånd, bona side justo titulo blifvit förvärfvadt. Allraminst kan inför förnuftsrättens forum den lära billigas, hvilken de s. k. resormisterne, eller moderate, predika, nemligen, att på den historiska rättens träd blott det föråldrade, det till förgängelsen lutande, skall bortskäras; men icke det, som ännu stär i löf och blomma. Enligt förnuftsrätten kommer det icke, då det är fråga om afskaffande eller bibehållande af något, an derpå, om det är nytt eller gammall, grönskande eller vissnadt, utom om det är rätt eller icke rätt, ändamålsenligt eller icke ändamäålsenligt, öfverensstämmande eller icke öfverenstämmarde med det allmänna bästa. Det orätta, det dåliga, det förnuftsvidriga måste utrotas, antingen det nu står i blomma, eller är färdigt att vissna, — ja man måste till och med så mycket mera energiskt angripa detsamma, som det just i mån af den friska lisskraft, det besitter, blir farligare för Samfundet. — Ilar man väl någonsin hört, att en klok trädgärdsmästare, då han ser ogräset taga ölverhand, väntar till dess det vissnar och då först upprycker detsamma, eller har man väl någonsin sett honom på ett ädelt fruktträd endast skära bort de torra qvistarne, men lita vattenskotten sitta qvar? Visserligen icke. Tvärtom ser man honom på allt möjligt sätt söka att undanradja ogräset genast efter dess uppkomst och från trär det bortskära ej blott de torra, utan äfven! alla andra grenar och vattenskott, som på något sätt kunna vara hinderliga för trädets tillvext och frambringandet af dess ädla frukter. Så, som i trädgården, så äfven i staten. En vis regering och ett förstämkigt, sitt eget väl viljande folk afbidar icke den tid, då en ändamålsvidrig institution af sig sjelf förfaller och sålunda blir oskadlig, utan de afskaffa densamma, så fort sig någonsin göra låter, så snart dess ändamålsvidrighet blifvit insedd och erkänd. Om sålunda den afskyvärda strandrätten och jus prime noctis först nu såge dagsljuset, så vore det folkets och regeringens ovilkorliga pligt, att, så skyndsamt som möjligt, skaffa dessa rättsmissfoster ur verlden. Af hvad nu blifvit anfördt och ådagalagdt, är tydligt, att de privilegier och företrädesrättigheter, som aristokratien (Adeln och det högre presterskapet) i vårt land hitintills med folkets goda minne innehaft, hvad dag och slund som helst, då nationalriljan så bjuder, kunna dem fråntagas, alldenstund våra förfäder, när de förlänade eller i tysthet medgåfvo dem desamma, allsicke egde någon rättighet att binda händerna på den nuvarande generationen, eller föreskrifva den några orubbliga lagar. Ådelns och presterskapets så ofta åberopade rättigheter äro således lagliga blott så länge, tills Folket, den allmänna viljan, förklarat dem hafva upphört att vara gällande. Denna deras laglighet grundar sig dock endast och allenast på den historiska rätten; inför förnuftsrättens domstol äro de redan af noll och intet värde, emedan de till större delen hvila på usurpation, list, styrkans rätt och hofgunst. — Må nu Hr Kapten Lindeberg framträda och ännu påstå, att han framlade sanningen och rätta förhållandet, när han uppställde den satsen, att ingen egde fog att fördöma Adeln och Presterskapet, i fall de icke ville bortgifva sin tillhörigI ana