Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 augusti 1844, sida 1

) f le af densamma mot ett tanklöst eller örskrämdt, genom terrorism kufvadt, eller geom bländverk förfördt folk. Lycklige härförare ;ch illparige prester lade en gång de svaga eler stupida massorna oket på halsen och dikteade för dem en för sina egna personers, sina amiljers och efterkommandes fördel beräknad ält, d. v. s. de stiftade, på grund af sin öfermakt, eller genom dårande af folkets sinnen, n sädan och lyckades att qväfva hvarje emot len, antingen till följe af sribelsinstinkt, eller på rund af en aning om den naturliga rätten, sig jande stämma. Och när sedan under en följd s år, eller en kedja af generationer, ett sädant olk antingen med våld eller list till efterlefnad vätvingadt edikt hade bestått, så ansägs hvarje örsök all motsätta sig detsamma för en för)rytelse. Det rent faktiskt tillkomna och ortbeståndande blef således gållande för sann kihtt, och de al barndomsintrycken, eller ölverwmfvud af de dem omgifvande företeelserna beierrskade samt alla medel och utvågar till kännedom af något bättre beröfvade folken aftadle let älven såsom rätt, fördrogo taligt dess börla och blefvo härigenom inpressade i just le former, ur hvilka, enligt vissa författares ålet, den historiska rätten skall leda sin uppinnelse. liar väl den historiska rätten, hvilken gjorde Uleloterne i Sparta och ölverhusvud slafvarne i ildre och nyare tider till ting, sitt ursprung i desse olyckliges egendomliga lynne? — Nej. Väl är den ett foster af förtryckarnes, men icke af de förtrycktes anda. Och om äfven desse senare så småningom funno sig i det tillstånd, hvari de blifvit försatte, eller rättare fogade sig efter den oundvikliga nödvändigheten, ja om till och med under tidens lopp slafveriet erhöll träldomens stämpel, så kan man dock icke dersöre med skäl påstå, att slafrätten har sin grund och rot i deras (de förtryektes) egen individualitet. Så är äfven förvållandet med den historiska rätt, hvilken Presterskapet, såäsom stöd för sina förmenta preroseativer, åberopar. I början kunna väl folkets rahet och okunnighet i förening med de andliges list i betydlig mån underlättat grundläggandet af hierarkien; men sedermera bar det af presterne sjelfve grundade och konstigt invechlade själsförtrycknings-systemet försatt folket i ett fortfarande omyndighetstillstånd, och den på den blinda tron på dess giltivhet byggda Rätten har således icke sitt ursprung hos folket, utan hos dem, hvilkas omätiliga herrsklystnad och begär efter slem vinning den tjenade att tillfredsställa. Redan dessa få reflexioner ådagalägga tydligt förvändheten af den obetingade vördnad och den blinda tillbedjan, som några visa den historiska rätten, och göra den rellekterande böjd för ett närmare och alfvarligare betraktande af de anspråk, som denne förmenas halva framför den naturliga rättep. kastar man blicken tillbaka på de tusensallliga lidanden, som den historiska rätten hopat öfver menskligheten, så blir detta betraktande så mycket interessantare, och den naturliga rättens företräden framför den historiska så mycket mera påtagliga och iögonsallande. Det är den historiska rätten, som genom årtusenden hållit och änuu häller slalveriet, d. v. s. förnuftiga varelsers förnedrande till ting, vid makt. Det är den, som gilvit kastsystemet sin tillvaro och, under mer eller mindre krassa former, ännu sortsar att skydda desamma. Det är den, som uppdragit skillnaden mellan ett och samma lands innevånare, indelat dem i klasser, bundit somliga vid jordtorlvan och ställt andra på tbronens trappsteg; gjort somliga till herrskare och andra till trälar. Det är den, som skapat de stores privilegier och företrädesrättiaheter och försatt de ringare i ett mer eller mindre beroende omyndighelstillstånd. bet är den, som begåsvat Regenterne med deras allmakt, Adeln med dess öfvermod och Prelaterne med deras outsägliga berrskoch vinningslystnad. Det är den, som verlden har att tacka för påfveväldet, för bannbullorna, för inquisitionen, för censuren och mera dylikt. Det är den, som helgat bruket af de omenskliga autodaföerne och, för några lumpna kyrkliga ceremoniers skull, väpnat medborgare af en och samma stal emot hvarandra. Det är den, som är roten och upphofvet till lifegenskapen, till strandrätten, till rättigheten af den så kallade första natten) o. s. v. Det är den, som ännu i det civiliserade England underhålDen s. k. jus pröone noctis. hvilken en dansk ekriftställare med så mycket skäl gifvit benämningen den sorte Ret, var en rättighet, som de mäktige feodalherrarne i fordna tider egde. och som ännu på sina ställen i Ryssland lärer existera. Den bestod och 1 deri. att godsherren, när han x na lifegna. eger att med bruhortgifter ni