Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 augusti 1844, sida 1

renktionåra sträsvandan. — livad är det, som är föraldradt och murknadt i staten och som sälunda skall eller bör bortskassas, skiljas ifrån den friska stammen? . . . . Anhängaren afden förnuftsrättliga skolan, eller revolutionen (i den bemärkelse detta ord här ofvan blilvit taget, nemligen såsom blott motsats till reaktion) skall på denna fråga svara: Alt det är förldradt och bemfallet åt förgängelsen, hvilket är stridande emot Nationens erfarenhet, mot le dess, om ock sörst i senare tider förvärfvade, bättre insigter, äfvensom allt det, öfver hvilket den kunniga, allmänna opinionen uttalat sin förkastelsedom, och hvilket sålunda icke bar någon rot i solklynnet, eller nationalandan. Detta allt bör således undanrödjas, väl icke plötsligt och på en gång, utan småningom, det ena efter det andra, på fredlig och laghiv väg; men dock icke dröjande, sölande, qvarhallande, utan med en efter beholven afpassad och mot den allmänna opinionens manande röst svarande skyndsamhet. Icke en gång den historiska grunden skall helt och hallet ölvergisvas. Allt, som förut är bygadt på densamma, skall, om det befinnes vara godt och ändamålsenligt, gvarstå och underhällas; till och med den nya byggnaden skall, så vidt möjligt är, bringas i öfverensstämmelse och sammanhang med de gamla, såsom goda och ändamlsenliga belunna och derföre bibehällna, murarne.? — Sålunda, säger jag, skulle anhängaren af den förnuftsrättliga eller revolutionära skolan svara. — Deremot skulle vännen af de rättshistoriska äsigterna, d. v. s. anhänsearen af den rea klionära skolan, äfvensom reformisten, giva elt helt annat svar. Allting, skulle do säga, som icke kan afskaffas utan att väcka motstånd och gifva anledning till tvistigheter, är ännu fullkomligt friskt, och bör sordenskull bibehöllas.? Skulle det dock lyckas vännen af den förnuftsrättliga, åsigten att öfvertyga dem om, att detta icke kan vara förhållandet, så skola de råda till palliativer, till lappning och fiknning och plästring och öfverstrykning med den historiska sernissan. Framförallt skola de varna för öfverilning, för brådstörtande skyndsanmhet. Med försighet och varsamhet, skola de säga, bör allt uträttas, utan att någonsin antasta någons rätttigheser, eller interessen, utan att störa någons ro eller maklighet. hlott småningom, tuppsjät för tuppsjät, efter tillräcklig förberedelse och med enhälligt medgifvande böra, enligt doras äsigter, reformer ega rum, vore de än så nödvändiga, än så tidsoch ändamils-eniiga. Hvad vill deita, med andra ord, säga? Jo:att de allsicke böra och kunna ega rum, ty vill man ändamålet, så måste man äfven vilja medlet, och lika omöjligt som det är, att med en bat komma öfver en lugn sjö utan att sätta vatinet i rörelse, lika omåsliat är det äfven att tillrågahringa nagra kenomsgripande resormer utan alt stöta på någon, hvars interessen och förmenta lagliga rättigheter, icke derigenom skulle kunna lida något afbräck. Al hvad nu blifvit sramslålldt, är tydligt och klart, att det så kallade relormsystemet, säsoin ett hermafroditsystem, icke kan verka till någon förmedling eller försoning, utan endast gagnar till att dölia motealla tendenser. Också äro anhängarne af delsanuma till större delen antingen maskerade reaktionsmän shvitka af fruktan för den allmänna meningen icke hafva mod alt öppet och utan omsvep uppträda såsom fiender af föruuftsrätten) eller och godsinta, men svaga hulvuden, som serna vilja lefva i ro och fred med hela verlden, darra för hvarje valluing och rörelse, sätta tio till de sluga motsländarnes lysande löften, smickra sig med hoppet om en battre framtid och; samlande i 2 virrvarr af känsligheter och oklara begrepp, tro på möjligheten al en upprigtig försoning mellan tvenne så diametralt motsSatta elementer som de rattshistoriska och förnuftsrättliga skolorna. Det är detta insöfvande, detta sig och andra bedårande, i all evighet icke till något godt förande system, som, under den på sen gång blygsamma och anspräksfulla benämningen Moderate, funnit sin många vänner och anhängare, både här och annorstädes. Det är det, som, mer än något annat, lagt hinder i vägen för det rakt på saken gående rorelsepartiet. Det är till denna skola, detta parti, detta system, eller hvad benämning man behaIgar sifva detsamma, som Kapten ÅA. Lindeberg numera bekänner sig lir alltså frågan: hvil antingen den förnuftiga, elicr len, och hvilken af de båda vidi sma till. makten, så blir vårt kort och bestämdt: Fornuftsrätten. Öfverallt, der Iden historiska rätten strider emot den sörnoslioa hör den förre gifva vika åsskallas, eller brin