Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1844, sida 1

— — — —— qs e f—j—j — 3 —cB — r — — ;o —4 något sätt öfverraskat mig; snare skulle hafva väckt min förundran, i fall aila lifsyitrinvar af densamma hade uteblifvit. Nu har dock inträffat en händelse, som går mig djupare till sinnes. Uti Linköpingsbladet, hvars Redaktion annars under loppet af flere år gjort sis känd för frisinnade äsigter, och, om jag ej missminner mig, till och med förordat den al 1840—41 års Ständers Konstitutions-utskott föreslagna representationsresormen, stod den 51:ste sistl. Juli att läsa en artikel; hvars syftning otvetydigt är den: att förlöjliga och förringa värdet af de fosterländska opinionsyttrindet gar, Na reproducerade. som nu från alla ändar af landet strömtill hufvudstaden och Bland annat blifva af Aftonbladet anmärkningspärdt, heter det i bemälte blad, bör man icke fö rbise den oväntade grad af historisk kunI ; 2 lerslads, Rinna, Ekeby, Bjälbo med flere församlingar uppnått; ty öfvertygelsen om den gamla representationens oduglighet och den föreslagnes oselbarhet ar för dem icke längre nåI gon bondtro, utan, som man ser, hafva de att I lacka sin forskning i historien för upptäckter af densamma. Deras reformifver är alltså frukten af historisk forskning, som bör hafva kostat dem icke obetydlig tid och möda. Visserligen kunde en hushålls-sällskaps-ledamot konma med den invåndningen, att det varit mera båtande för det allmänna och enskilta, om tiden hellre användts vid plogen och spaden, såsom det egnar en omtänksam hemmansegare, än att låta dessa redskap för provinsens hufvud-. näring hvila, under sysselsättningen med historiens studium, och lätteligen skulle någon veder-. börande kunna få det infallet, att, i sin årsvextrapport, bland mask och otjenlig väderlek i äfven upptaga representationssrågans historiska) behandling såsom orsak till en mindre lofvande gröda; men hvad gör det till saken, om åkerbruket här och der skulle hvila, blott representationsförslaget ej längre förblir hvilande, ty med dess antågande följer ju allan Guds vålsignelse: klåder och föda, god och trogen öfverhet, god styrelse, god och tjenlig väderlek och mera sådant. 4 skap, som de hederlige rusthällarne från Waj Det är högligen att beklaga, att den värde artikelförfattarens hela intellektuella vetande tyckes inskränka sig inom Doktor Luthers lilla katekes, i hvilken han, såsom du af slutet i hans uppsats kan inhemta, är temmeligen bevandrad. Hade detta hans vetande sträckt sig något längre, t. ex. ungefär så långt som en vanlig välbeställd students, så hade han utan lvifvel tagit sig i akt att publicera sådana absurditeter, som dem, hvilka innehållas i hans här ofvan citerade opus. Han borde då hafva funnit, att just det, som han vill lägga de hederlige rusthbållarne till last, länder till deras beröm, på samma gång som det bevisar, att de, såsom bönder, bättre bedömt och uppfattat sin ställning till Sambället, än ban, såsom publicist. Då han beständigt talar om representationsförslag och historiens studium, mäste jag nödvändigt förutsätta, att han af desse båda känner åtminstone så mycket, att vi här i Sverige hafva en klass medborgare, hvars medlemmar utgöra det så kallade Bondeständet, hvilket, enligt nu gällande grundlagar, både är berättigadt och förpligtigadt, att, vid hvarje intrålsande riksmöte, till den ort, der det halles, sända vissa ombud, för att i den lagslistande församlingens, d. v. s. Riksens Ständers, öfverläggningar och beslut deltaga. Hafva nu dessa ombud, på sätt den värde artikeltörfattaren vill, användt sin tid endast vid plogen och spaden, så är fara värdt, att de antingen blifva helt och hållet odugliga lagstiftare, eller, i allrabästa fall, endast sådana, som blindt rätta sig ester andras önskningar och adoptera deras tankar och åsigter såsom sina egna. Ått detta hvarken är grundlagens mening, eller skulde vara af någon nytta för säderneslandet, förmodar jag artikelförfattaren vara förnuftig nog alt inse. För att sålunda icke, från den ärofulla. egenskapen af en folkrepresentant, nedsjunka till den vanhedrande egenskapen af ett blindt verktyg i andras händer, blir det hvarje Svensk besuten Bondes ovilkorliga pligt, att, så vidt möjligt är, skaffa sig kännedom om de allmännaste af sitt lands angelägenheter, elementerna al dess lagar och konstitutionella institutioner, dess fordna och närvarande förhållanden. Men för att få en redig öfverblick af allt detta, hvilket det är hans medborgerliga pligt att känna, måste han taga sin tillflygt tiljust det, som den värde författaren anser för Bonden borde förblifva en sluten bok, nemligen sitt fäderneslands bistoria. Ingen enda bederlig rusthållare, icke en gång en enda fattig bonde på ett litet kronoskattehemman, kan, då ban för öfrigt är vällrejdad, lsul juris och vid sina sinnens fulla bruk, någonsin