Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1844, sida 1

i DDdee., vara säker för att blifva vald till riksdagsman, och det blir följaktligen hans skyldig het all så odla. sitt velande, alt han wan samvetsförebraelser kan: åtaga sig och efter bästa förmåga söka motsvara ett dylikt sina medtborcares fortroende. Emot dessa, som jag förmodar, temligen iudliga och välgrundade argumenter, kunde väl artikelförlattaren, i händelse han ar hemmastadd i något annat, än Lill-hatkesen uppställa en väldig auktoritet, nemligen ller bokReuterdahl, som påstår att Kllmogens intellektuella kunskaper gerna kunna inskränka sig inom Bibeln, psalmboken och den bok, ur hvilken artikelförfattaren länat sin cilation om kläder och föda? elc.; men alldlenslund jag i diskussionsväg icke erhänner nägon annan auktoritet, ån den på sundt sörnult grundade bevisningens, så skulle det föga bjelpa förf. att på stridsbanan till sitt bistånd frammana denna de konservatives politiske hjesse. Deremot är jag i tillfälle, alt, i händelse den värde artikelförfattarens hånlöje öfver hondernes hbistoriskhet härleder sia från missnöje med de i det hvilande representationsserslaget söreslagna allmänna valen, emot honom kunna uppställa en auktoritet, som ännu efter doden åtnjuter ett stort och välförtjent anseende, nemliven Ludvig Börne. en af sina Mitthelungen aus dem Gebiete der Länderund Völker-kunde yttrar sig denne vidtfrejdade skrifställare öfver den ifrågavarande saken salunda : De sattiges fruktansvärda krig mot de rike, hvilket står mig så lifigt för ögonen som om jag redan besunne mig i mirlveln af detsam, kunde undvikas, och hela verldens fred trygå men alla kegeringar hafva förenat sig om, att, förr eller senare, frammana förderfvet. Om vära välvise diplomater darra för en olycka, så tro de sig hassa uppfyllt allt hvad på dem ankommer. I Frankrike hafva de fattiga klasserne inga representanter. Den nyaste sranska konstitutionen har hibehällit den gamla därskapen, den gamla orätivisan, den gamla erbarmliga Philister-poliliken att binda valrätten vid jordtorsvan och göra dem; som ingen jord hafva, hardt nära ärelosa. I England bar den så kallade resormbillen endast gjort Medelklassernas ställning något drägligare; de lägre, saltiga hlassernas Helot-förhållanden hafva genom densamma blifvit blott ännn ytterligare stadfästade. Så väl i Parlamentet som i Deputerade-Kammaren silta endast rika godsegare, kapitalister och fabrikanter, hvilka blott tänka på sina egna fördelar, mot hvilka de fattiges, de obemedlades stå i uppenbar strid. Den gråskäggiga Statsklokheten, hvilken är så gammal, att hon blifvit barn på nyt, vill aldrig låna sitt öra åt de bättres, de insigtsfullares föreställningar: att man bör låta äfven de lägre I:lasserna få delaktighet i folkrepresentationen. Man påstår, att menniskor, som icke hafva något att förlora, kunna icke taga någon upprigtig del i det, som rör ett lands allmänna välstånd: hvarje intrigör kunde tillnarra sig eller köpa deras röster. Så tala de, för att säga just molsatsen af det, som de tänka. Emedan det bland de obemedlade tolkklasserna finnas flere ärliga menniskor, än bland de rike, och emedan de forre mera sällan än de senare lata sig besticka — vilja de statskloke icke se dem bland folkrepresentanterna. Ma de slå upp sina hemliga register, må de sorelägga oss namnen på sina anhängare, sina angilvare, sina polilisba kopplare, slna spioner — och då skall det visa sig, hvilken som lättare till dem sålt sitt samvele, antingen den rike, för att tillfredsställa sina snöda lustar och hegärelser, eller den saltige, for att. stilla sin bunger. Det är endast de rike, som stifta lagar, de allena bestämma skatlebidragen, af hvilka de pålägsa de fattige den största och tyngsta bördan. Hjertat vänder sig i mitt bröst, när jag betänker, på hvilket orättfärdigt sält skattebördorna blifvit fördelade. Har man väl någonsin hört den rike stadsbon klaga öfver för stora pålagor? Hvem bär då större delen af de enorma bördor, under hvilka de fleste af Europas folk sucka? Den arme dagakarlen, landsbygden. Men hvad är landsbygden för den rike stadsbon? Gud har endast skapat den för bans lustlärder och andra dylika nöjen. Landtmannen måste slippa till sin ende sen för att och skydda de rikes öfverslöd mot sin egen nöd; dukar ban under för sin förtviflan och vägar knota, så skickar man honom på halsen samme hans son, hvilken då för några få skillingar om dagen måste vara beredd att blifva en fadermördare. Ludvig Börne har, som du ser, gått ett betydligt stycke längre än 4844 års honstitutions; lUtskott. Åtskilligt af hvad ban i sin skildring laf de lägre klassernes ställning till de högre, de