Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1844, sida 2

FL HDad 1 JDIIEIUIICUUI ! En Prelats BEelamämgstal Ä till sina Ståndsbröder vid öppnandet af ett Riksmöte. Underdånige verkställare af min vilja! I hafven visserligen, såsom Christna höfves. tillika med mig börjut ert sammanträde med bön till Gud om näd och hjelp till edra riksdagsförrättninvar samt anropat visdomens och råds, samt härlekens och kraftens ande att leda eder i all sanning; men detta bören J dock icke förstå. som skulle eder pligt vara att handla efter den Allvises vilja. Min vilja vare ovilkorligt edert enda rättesnöre! Gud —I det är jag. Å Vi hade nyligen en Konung, som, ehuru. likasom vi till namnet. protestant, hyllade Catholicismens ädla lära, att äfven den regerande är förbanden att så väl i politiskt som religiöst hänseende underkasta sig kyrkans furstar isynnerhet den: förste ibland dem. Genom det, vi inbillade honom, att alla. som ej voro af samma ull, som vi, trotsade den lagliga Öfverheten och voro affälliga barn från den rätte fadren, lyckades vi att göra honom misstänksam mot dessa och obenägen för uppfyllande ätven af deras billigaste önskningar. Han gynnade deremot det högre Presterskapet, och dess recommendationer voro gällande, äfven om de stridde emot lag och rätt. o att vi åter kunde uppväcka bouom ifrån de döda för att fortsätta vart spel! Den bortgängnes plats har blifvit intagen af en annan, som såger sig vilja befordra rätt och sanning. Ve oss. om en sädan afsigt skulle hafva framgång! Vi hafve svurit honom trohet; men denna trohetsed tolke vi, sasom fördomsfric mån, efter värt eget tycke. Latom oss derföre manligen motarbeta hans afsigter och önskningar! Detta är öfverensatämmande med Guds vilja, ty derigenom bibebålles det högre presterskapets inflytande. En oro går i genom tiden, och denna hotar att rubba sina rätta stöd. prelaterna. Hvem har at dessa tillbakasatta och omyndiga, som ej ära presterlig drägt, gifrit tillätebe att tänka mer i politiska än i andeliga ämnen ? Samhället är ett oss ombetrodt gods, hvarmed vi ege att hushalla efter behag. Den, som för detta värt lofliga företag vill lägga hinder i vägen, är en upprorsmakare och mäste snsom sädan bebandlas. Vål hafve vi sett, att våra föregangaras motarbetande af det rätta och deras nitiska biträde att hälla det obändiga folket i träldomstillatånd tillförene misslyckats och ofta påskyndat hierarkiens störtande ; men låtom oss icke af Historiens vittnesI börd afskväckas ! Möjligen skall för oss lyckas det, som I misslyckats för andra. en Trolle, en Brask och å dessa liktfänkande mån. Hvilken ovausklig ära, ) j om vi kunde äter förvandla Konungen till en lekboll i vär, det är min, hand och folket till en hop af idel fånad utan vett och bestämd vilja! Ev Konang gaf oss nyligen ett stort föredöme. Han föraktade folkel, önskningar, uttrychta af dess s. k. representanter. så snart de icke understöddes af oss oc in några förnäma gunstlingar. Detta handlingssätt nar efter dåden blifvit erkändt såsom det enda rätta. I Det har man tydligen sett deraf, att allt hvad man kallar bättre fölk i flera mänader på befallning Jäla sig i svart och burit sorgflor på hattarne Hvad göres oss mer behof? Beviset för systemets zbet är solklart, och må ingen inbilla sig, att, I om den nuvarande regenten lemnade det jordiska, utan att hafva öfvergifvit sina förvillelser i afseende på sättet att bereda sitt folks sällhet. någon enda af detta folk, äfven om sådant genom nådig befallning alndes, skulle ära fantasten med en dylik hyllning. Våra föregångare hufva lyckats, genom ihärdiga sträfvanden, att förvandla vart ursprungligen andeliga kall till en håg verldslig befattning. Deras efterträdare på den hierarkiska thronen hafva troget arbetat på att intill våra dagar hålla denna thron upprätt och placera den i bredd med Konungens. De! skulle vara ett brott mot deras minne, om en hierark. sädan som jag, skulle eftergifva en tumsbredd af den inkräktade makten. Säkert är atminstone, at! jag icke det ringaste gltver med mig, så länge medborgarnes af oss flitigt utskrikna yra stadnar vid ord och bevis, hvilket er förstundig man icke aktar. Skulle sen gäng vår ädla ifver tvinga dem aft bryta de i bojor, som äro dem så nödiga till bibehållande af var trefnad, — skulle de oförnuftigtvis till den grad ledsna vid vårt välgörande förmynderskap, att de verkligen börja att storma och kanske icke en gäng vilja skona mig, Christi Stathållare i Landet och mina trogna medhjelpare. — då törst är tid, om det icke då är försent, att besinna sig, om någon eftergift kan göras. Dittills är vår enda oeftergifliga pligt att oafkortad bibehålla den myndighet, vi en gäng per fas et nefas lyckats vinna. Till följd af ett, i förtroende sagdt, tämmeligen orimligt lagbud, har den lauglydige fursten sett sig Fangen at halla mig bit, ehuru han sannoligt gerna skulle undvikit detta, emedan han vet, att jag —