Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1844, sida 1

Riksdagen går sin gång; men gilla kan man beklagligtvis ej säga; ty ingen kan gilla den gång, utskoltsvalen hos Adeln och Presteståndet tagit. Det är alt sälla sig i något för skarp opposition mot de närande stånden, mot hela massan af fnationen, ja, måbända mot sjelfva konungen, bvilket, framför allt, framstår i Erkebiskopens helsningstal till sitt stånd, som sannerligen, enligt Aftonbladets utsago, snarare ställer honom i bredd med Gustaf Trolle än med Haqvin Spegel. Orsaken är lätt att finna, då man dels betänker den inskränkning, hvarmed det nya representationsförslaget hotar presternas verldsliga makt och anseende i allmänhet och biskoparnes isynnerhet (o! ville presterna ändå besinna, att de bäst skulle grundlägga sitt sanna anseende, om de alldeles icke blandade sig uti verldsliga saker) — och dels den missräkning, hvarmed lir Erkebiskopen fick resa hem från sin förfrågan om instruktionen för riksdagen. Att det skulle gripa min höghet, som Johannes Magnus kallade sig, då han drack Gustaf Wasa till, var naturligt, också har det förmått honom att helt och hället afkasta masken och öppet visa hvad han för i skölden; det är alltid en förtjenst, som Hans Högvördighet ej falltid haft. Imellertid måste vi, genom dylika Adelns och Presternas handlingssätt, anse Representationssörändringens och dermed hela riksdagens öde afgjordt; ty, då Borgareoch Bonde-stånden valt sina utskott alldeles i motsatt, d. ä. i Nationell anda, så kan hvar och en inse, att, då de sörra motsätta sig representations-söråndringen, de senare äfven skola motsätta sig hvarje förslag, som de förra billiga, och således alltid två stånd stanna mot två, hvilket naturligtvis mäste nentralisera hela riksdagens verksamhet och tillintetgöra hela nationens förhoppningar derpå. I så fatta omständigheter kan konungen sannerligen ej göra något bältre, än, ju förr dess heldre, upplösa den, eljest frukta vi, att animositen, som, genom Adelns och Presternes beteende, mäste uppstå, urartar till mer än bitterhet i ord. Iluruvida sistbemälte ständ, genom ett sådant ultra-konservativt uppförande, bereda sitt eget väl eller ve för framtiden, blir en annan fråga. Vi frukta alt de, måhända för sent, vahna ur sin blindhet. — Vi hafva sagt, all deras handlingssätt ej allenast är att batrakta såsom en opposition mot Nationen, utan äfven mot Konungen, och vi tro oss huuna bevisa det. IHvad det förra beträffar, så adagalägges det tydce