Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1844, sida 1

liet genom de allmänna opinionsyttrinzarne för srepresentations-sörändringen och, då man betänker, hvilka män konnnoen upplait i sitt råd, samt de talmån och vice-talmän, han ulnämå för borgareoch bondestånden: JIolnd och Brink, Hans Jansson och Nils Pehrsson, äfvensom beslämmandet af Landtmarskalken, Grefve Posse, som åtminstone fordom afsekterade att vara varm reformvän, oberäknadt konungens nära förhällande till Richert, den förste, som öppnade opinionsyttringarne för represenlaslonsförslaget och som han, tillika med Bergsalk, förslagets egentliga uppgörare, kallat till ledamot af lagkommitteen, så är det mer än sannolikt, att han snarare är for, än emot det nya representalions-förslaget, liksom hvarje framåtskridande. Genom sina handlingar har Konungen således redan tillräckligt uttalat sin tanka; men måhända skulle han äfven något tydlig are hafva kunnat ultala den i sitt eljelst så vackra, enhla thronlal, fritt från alla intetsägande floskler och rethoriska antitheser, hvarvid man eljest varit van. Men kanske var hans sätt att uttala sig sålunda också försigtigast och förestafvadt at skonsamhet för de i sin blinda frenesi mot alla reformer ifrande adelsmän och prester, på det de åtminstone ej skulle synas stå i öppen strid med sin Konung. Hvad de öfriga ceremonitalen jpeträffar, så äro de, som vanligt, nästan utan all betydelse, utom bondeståndets helsnivastal ), som öppet ultala ståndess ädla sträfvande sör fäderneslandets bästa, på åkta gammalt odalmannasätt. — Men hvad hjelper ett eller två stånds ärliga sträfvande, då de andra begge sätta sig så tvärt deremot, att de ej vilja höra talas om några concessioner och ej ens göra afseende på dem, deras medsländer, för enighetens skull, vilja göra? — På sådant sätt måste ju hvarje resultat af riksmötet tillintetgöras. Det är äfven det Konungen tycks frukta, då han yttrar sig troligen snart åter nödgas sammankalla ständerna. På intet sätt deremot kan det tydas derhän, aft han skulle missbilliga det hvilande reprosentationsförslaget, som den Konstitulionelle vill påstå, emedan detta ej skulle tillåta några urlima riksmöten. Hur bar då den Konstitutionelle läst det nya representationsförslaget? — Som hin håle ka echesen. Jo, jo, det kan man nog märka på honom, bland annat, på hans osanningar om de alligare handtverkarnes uteslutning från Valrätten, enligt det nya förslaget; ty lika tydligt, som det i 4 2af vallagen står, att hvar och en myndig man, som bar 200 R: dr B:co inkomst, eger valrätt, och ingen, som ej är tiggare, har mindre, likaså tydligt står det i 54 och 55 22 af den föreslagna Regerings-sormen, att det! åligger statsrådet att sammankalla så väl till lagtima riksdag, som all det är konungens eller dess rätts innehafvares rättighet att sammankalla till urtima riksdag. Så äro de argumenter beskaffade, som 1epresentations-förslagets motståndare begagn na mot detsamma. Af samma beskaffenhet är det nya skrämskott, de afskjutit deremot, nämligen att representionen, till följe af de fria valen, såsom i Norrige, skulle komma att bestå iu nästan bara embelsmån. Bland alla shäl, de anfört mot den nya representationen, bar dock intet varit mera talande för densamma. Ty hvaraf kommer det, att Norska representationen, till en stor del, består af embetsmän? — Derat, att de äro dugliga, bra karlar, för hvilka folket har fortroende och som naturligtvis böra innehafva så väl de största kunskaperna, som den störstaf sormägan och vanan vid h göromål, äfvensom tid alt egna sig deråt, det kan t. o. m. räknas till deras pligter lial, äfven vid Hlortinaeb, arbeta för det folks bästa, af hvilket de erhälli uppsostran, bildning och lön, för att exna si åt dess tjenst, i hvad väg de kunna behöfvas och anses dugliga. Det är likväl nationens eget fria val, som förklarat dem derför och ej deras egen eller någon annan korporation; tv den skulle vara alltför ringa att förskaffa dem majoritet. Folket bortgifver likväl, genom valet af embetsmän eller någon annan, till stortingsledamöter, ej det ringaste af sin valoch representations rältighet och tillräckligt många af andra stånd väljas jemväl, för att, om det skulle behöfvas, kontrollera empetsmånnen, hvilka säkerl också ej väljas om, i fall man ej varit nöjd med dem. Någon byråkrati kan derför, genom ett sådant förhållande, aldrig uppstö; tvärtom sammansmälter derigenom folket och embetsmånnen allt mer till ett enda helt, med gemensamma, lika interessen, och biltar först derigenom en nation, i ordets ezentligaste bemärhelse. Samma förhållande skulle uppstå i Sverige, om det hvilaude representations-förslaget antages och så) ilärutinnan äro dock meningarne delade. De fle-te, som vi hört yttra sig öfver de vid riksdagen littisis vexlade talen, hafva gitvit borgareständets uppvaktningstal till H. M. Konun