TCöÄ94444 VWITXL SMER ErÅ 7VN — 7 2 — 2 2 de, likasom med misstroende betraktande hvaranmc dra, alldeles glömma, att de endast äro till för tio hvarandra och ej kunna bestå utan hvarandra, blehuru det dock snarare är tänkbart, att en na-scol tion kan bestå utan embetsmän, än tvärtom;j ty utan att tala om våra urfäder, hvilka ej vissle af några slags embetsmän i detta ords vanliga bemärkelse, så skulle ett folk, äfven i ett . vr en Å J.sk: mera utbildadt tillstånd, ganska väl kunna erdy sätta nästan alla embetsmän, medelst municipasit Ja uppdrag och befattningar, hvarpå nyare tider, i enskilda bolag, municipabinrättningar, fredske domstolar, jury, m. m., se mänglaldiga bevis ). Huru löjligt derför, att se embetsmännen sätta sig på sina böga hästar och, liksom suveräna furstar, anse folket vara till för sig, då de dock egentligen alla ej äro annat än folkets löntagande tjenare. Men all dylik skilnad skulle, genm nom allmänna val och representations-rättigheter, är gådana det hvilande representations-förslaget erde bjuder dem, försvinna, och hela nationen, yr. kens idkare och embetsmän af alla slag, sam0 mansmålta till en enda familj, der endast vissa or medlemmar åtagit sig värden af de öfrisas affä17 rer, för att lemna dem så mycket mera tid att a sköla sina göromål, alldeles såsom arbetsfördel-j ning vid andra företag, hvilken alltid medför å den största förmån för det bela. Genom ett dylikt särhallande skulle derför byråkratien småningom helt och hållet upphåsfvas, i stället för besordras, hvarmed nu det nya representationsförslagets motståndare söka skrämma de enfal-! diga genom Norriges exempel. Hur stär imellerlid dermed Herr Kammar-rådet Theorells sorslag i öfverensstämmelse, hvilken vill införa ei S ) öfre kammare af idel embetsmån, dock ej valda, utan, genom sina embeten, sjelsskrisna: Alt man således ej är rädd för en embetsmanna-representation syns tydligt. Skilnaden är bara den, att den norska är frivilligt vald af solket, den af Herr Theorell föreslagna, detsamma påtvingad af regeringen, som utnämner dem, och om något skulle utveckla byråkratien till sin högsta potens, så vore det ett dylikt förfarande. Men dit är det just man vill ha det. Det kan tydligt synas af embetsståndens beteende vid denna riksdag. Alt de ej blygas att på sådant sätt uppträda mot de andra stäinden, mot hela den ofriga nationen, som man, med skål, kan kalla deras principaler. Följden kunde måhända blifva, att de, om de genomdrilva förkastandet af nu hvilande representations-förslag, alldeles uteslutas srån ett nytt, hvilket måhända antages på ett eller annat sätt. Må de derför taga skeden i vackra banden; de kunde eljest kanske alldeles mista den. Men för att komma tillbaka till skrämskotten mot det nya representationssorslaget, oriktigheten, likasom inconseqvensen, att, från norska, representationen, hemta några farhågor för en byråkrati, tro vi oss redan hasva ådagalagt, och tillika bevisat sammansmältningen af folket och dess embetsmäån, medelst fri valrätt. Men, ej nog dermed, det bevisar äfven det cbimeriska af fruktan för bondeeller pöbel-välde, emedan det bevisar, att allmogen och borgerskapet, längt ifrån att uteslutande välja inom sig sjellva, heldst välja embetsmän , till bvilka de ha förtroende, väl kännande att, med den bästa vilja, det dock merändels fattas dem bildning för offentliga värf, och tid, att, utan skada för sitt yrke, egna six deråt, hvarföre de nöja sig med att, fran sin verkstad, sin bod, sin plog, hafva ett uppmärksamt öga på sina fritt valda ombud, hvilka, väl vetande, att de följas med uppmärksamhet och alt de ej allenast ega att sörja för egna, utan, framför allt, för allas interesse, eller rättare, all begge egentligen äro blott ett, handla på helt annat sätt, än då ständsskilnadens mur stur imellan dem och folket. På samma sätt skulle det bestämdt bli hos oss, så att, med få undantag, representationen skulle komma att bestå af bäradshöfdingar, prester och herremän från sandet, samt borgmästare, rådmån och andra embeltsmän från städerna, hvilka vetat förvärfva sig allmänhetens förtroende, och således skulle en emvetsmanna-representation uppstå, som, återgäldande samhällets omsorger och kostnader för dess uppfostran och bildning, innefattande kärnan af fosterlandets intelligens, öppet och sanningsenlist skulle uttala dess behof och angilva medlen till deras albjelpande. sångt ifrån således, att de nu representerande embetsmännen m. st., som represeniera hos adeln, presterna och borgareståndet skulle blifva uteslutna, genom fria val, äro vi säkra om, att de värdigaste blaud dem just skulle komma att utgöra sjelfva kärnan af representationen, utrustade med så mycket mera makt och infiytande, som de verkligen representerade nationen och ej vissa individuella interessen, såsom nu är fallet med de fyra stinden eller 40beståndeno, aden fyrbenta svenska representationeno, arikels tändern 0. s. v., som de länge, på spe, kallats. Mer man har nu länge nog skämtat öfver dem; del det är nu tid att med allvar tänka på alt af skaffa denua fördersliga hastskilnad, som endas splittrar thron, folk och embelsmån, på det at det en ångn I sannina matte hela: Fn kunv. et