Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1844, sida 1

landet, det ville, med andra ord, säga: icke förr, än den rättmälige konungen blifvit fördritven, en utländsk solkförtryckare inkallad, och presioch prelatväldet återvunnit hela sitt förra anseende. — Sveriges häfder veta äfven alt omtala en annan Erkebiskop. hvilken med sin nedriga anklagelse bragte 90 af Sveriges yppersta män på stupstocken, och som tre särskilta gånger gjorde knäfall inför tyrannen, för att hos honom utverka verkställandet af en bannlysning öfver sina oskyldiga landsmän. — Jo, jo: Svenska historien är nog full af dylika varningar, men jag tycker blott för min del, att hänvisningen på dessa icke borde hafva kommit från det hållet, emedan det verkligen var, alt, som det gamia talesättet lyder, tala om rep i hängd mans hus; ty nekas kan icke, alt de fieste olyckor, som drabbat fäderneslandet, ursprungligen utgått från en despotisk och högmodig Adel, eller från ett likaså nögmodigt och despotiskt sinnadt Presterskap. På ett annat ställe heter det: Vår Konung har erhållit ett rikt arf af ära att upprätthålla, och vi presterskapel) ett hysande minne af kraft och vishet att efterfölja. Det borde således vara möjligt att dämpa folkyrans ifver. — Det skule i sanning vara interessant att vela, om Hans Högvördighet kunnat uttala dessa ord utan att rodna öfver sin egen oblyghet, för att ej säga oförskämdhet. Då man läser denna tirad, kan man icke annat än fråga sig sjelf: är det verkligen en Svensk prest, en sitt andeliga Stånds förste man, en sanningens lärare och vårdare, som dristar stämpla Nationens öppet uttalade önskan om en represensations-sörändring med den förnedrande benämningen FoLK-YrRA och hota med, att, i förening med den nuvarande Konungens myndighet och med blicken fästad på den nyligen aflidne Regentens kraft, dämpa densamma?.... Skulle man icke snarare vara frestad att tro, att en intolerant rysk Pop, eller en ensidig turkisk Mufti, eller tillochmed en fanatisk indisk Fakir blifvit svenska Presteståndets talman vid 1844 års riksdag? Skulle man icke vara frestad att tro, det han hade god lust att följa en Jöns Bengtsson Oxenstjernas. eller en Gustaf Trolles exempel, om han blott vore rätt säker på, alt en 30 å 40,000 man stodo på hans vink färdige, att med sablar, bajonelter och kanonkulor dämpa den omkringsiggripande folkyran. — Det är emedlertid väl, alt ingen annan yra eger rum, än den, som uppstått i Hans Högvördighets oeh en del andra med honom lika tänkande prelaters hufvuden, samt ifrån dem meddelat sig åt en viss fraktion af Ridderskapet och Adeln, synnerligast åt de yngre af dess medlemmar, såsom Svenska Biet så ytlerst naivt anmärker. Jag beklagar i sanning både Herr Erkebiskopen och hans Vingårdsmän om verkligen en tolkyra existerade. De finge, vid Gud, fult upp att göra, och det vid en sådan vredenes press, att de gerna skulle lemna både biskopsmössor, kräklor och sidenkappor i sticket för alt undgå blodsarbetet vid densamma. Något längre ned heter det: Vi skole förtjena våra medständers aktning, då vi icke söka vår enskilda, men, enligt kallelse, mång mans nytta. — 0. Loyola, Loyola! om du ännu hade lefvat och hört Hans Högvördighet Erkebiskopens tal och enkannerligen denna snillrika vändning i detsamma, du skulle utan tvifvel hafva störtat fram, omsamnat talaren och utropat; Om jag icke vore Ignatius Loyola, så skulle jag i sanning vilja vara Carl Fredrik Wingård; mer än tvenne män, sådana som han och jag, gifves det icke. I samma stil och med samma upprigtighet yttrar Hans Högvördighet mot slutet af sitt beryktade tal: Rent och allvarligt uppsåt, uthållig kraft, oaflätlig besinning, orubbligt lugn utmärke oss; och oi skole få, om icke af den föränderliga meningen, dock af de godas och framtidens dom oss tillerkänd iran, som enligt skaldens ord tillkommer den vise, quem non civium ardor prava jubentium menle quatit solida — — — Den der romerska sentensen är ju i sanning cent af en erkehiskoplig stridshandske, kastad åt reformvännerna, ja nära nog åt hela Svenska nationen! Möjligtvis tyckte dock Hans Högvördighet, itt det betydde föga, om han gåfve sin harm mot de obändige rörelse-männen luft i en latinsk ras, alldenstund så tå af dem förstå det gamla ro marespraket och följaktligen icke kunna känna sig sårade af de invektiver, som han på det kunde behaga alt slunga mot desamme. Taktiken är icke så oäfven: när det svenska pilkogret är utlömåt, så griper man till det romerska. Om pilarne äro aldrig så giftiga, aldrig så mördande, det gör ingen ting; de hafva den cgenskapen alt enlast såra vissa personer, dem, som man i synnerhet vill äv Jag kan emedlertid undra, hvad FH. Högvördighet skulle säga, om man mot honoin begagnade samma vapen; om man t. ex., i en bioe2rasisk uppsats öfver honom, af en stor romersk skriftställare lånade ett par fraser sådana som dessa: Ineunte adolescentia amatus est a multis more Gre:orum. Posteaquam robustior est factus, non mi2us multos amarit. In quorum amore odiosa multa lelicate jocoseque fecit, que reserremus, nisi majora )otioraque haberemus. — Skulle väl Hans fÄogvördiget finna sig smickrad af ett dylikt lostaf? Eller kulle han kanske hehle vilja hafva denna komoliment uttalad på Otaheiliska, eller något annat lylikt språk, så att han icke sjelf förstode denamma: ? Innemot slutet af sill tal ytirar Hans Högvörlighet, alt han är tryckt af åren, försvagad af n långvarig sjukdom, behöfver undseende och bejär det af broderkärleken. — Om jag ville smickra, a beklagade jag alia dessa olägenheter, med hvilka serr Erkebiskopen måste dragas; nu deremot kråsar jag blott: Hvad hade H. II. med en så skropig kropp och en nästan. lika så Skröplig själ vid iksdagen alt göra ? Jag är nu trött af alt längre sysselsätta mig med letia i silt slag märkvärdiga opus, och ofveriemlar sördenskull åt dig sjelf att kommentera öfver onstrufgtioner och periodbyggnader, sådara som siedanstående: 1 Presteständet särskilt hyllar tacksamheten 2, ör den aktning, i hvilken den vise höll vär betämmelse 2). ) hvilken ej den blinda ifvern hos medborgare, som fordra olagliqheter. rubbar från sin en gång sattade föresats. — Horatii Carm. Lib. III, Od. IH. Anm. af Ph — ——— TDHL — — —— V——