Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1844, sida 1

i2 Dee kan förändra en tum af den fåra, som den banat sig, långt mindre uppdämma eller i bigrenar afleda densamma. Folkens sak blir då Guds sak, liksom ofta folkens röst är Guds röst, och mot den förmodar jag, alt Herr Erkebiskopen är, om ej annat, så dock alltför mycket hofman alt opponera Sig. .... Något längre ned yttrar Herr Erkebiskopen: Det regelband (2) till tydnad för Guds (?) och menniskors ordning, Christendomen ålägger, hafva många afkastat, och derföre irro, de, hånforde af sjelfviskhet och obändiga ansprålk. — Så-å! Derlore, alt menniskorne numera icke obetingadt vilja gå in på de gamla lärorna om att Konungarne i verldsligt och Presterne i andligt hänseende äro i Guds stad och ställe här på jorden — derföre hafva de blifvit fattade at sjelfviskhet och derföre hedras deras anspråk med predikatet obändiga. JO-jo! visst var det en gyllene tid, när, äfven i Järt sädernesland. Regenterne kunde handla och vandla med menniskors timliga och Prelaterne med deras andiga välfärd, som dem godt tycktes! .... Dessa menlöshetens dagar äro nu förbi, och skola aldrig mera återkomma. Hinc ille lacryme: härifrån detta Herr Erkebiskopens högljudda knot ölver det regelhand,, som de hafva afkastal och ölver de vohändiga anspråk, som de drisla hysa, nemligen: att af de verldolige och andelige styresmännen blifva behandlade såsom menniskor och icke såsom slagthoskap, eller, i allrabästa fall, såsom mjölkkor, på hvilka man blott i hatets stund använde de af traditionen bekanta Kapten-Elinshandskarne. FRIHET är ett ord, som länge klingat illa i de fleste Furstars och Prelaters öron. Hvad UI. Högvördighet Erkebiskopen yttrat om folket, kan derföre med millioner gånger större skäl sägas om mängden af hans ståndsbröder och om Regenterna, nemligen: Inför dem gälla icke andras rättigheter, men endast deras eqna, ofta öfverspända. Samhället är för dem icke längre ett dyrt anförtrodt arfvegods att vårda, tillgodogöra och efter hand förbättra, men ett uppgifret gärde till försöki, huru långt dess medlemmars tålamod kan sträcka sig. För sanningsenligheten af Herr Erkebiskopens sats, sålunda inverter ad och använd, går verldshistorien i full och ojäfaktig borgen. Äfven Svenska folkets häfder hafva i detta fall åtskiliga, tillochmed blodiga, vittnesbörd att uppvisa. Straxt deieller säger Hans Högvördighet. att hrart och ett folk har sin egenhet utpreglad i dess (sin?) historia, samt att det folk, som icke aktar denna , afhunnar sin egen dom till förgängelse. Herr Erkebiskopen har rätt härutinnan. så tin vida, att det folk, som icke har sinne och känsla för sin nationalitet, går förr eller sednare sin undergång tll mötes. En af Svenska folkets egenhetler är dess varma, djupt inrotade sjelfständighetskänsla, hvilken, om ock stundom kufvad af aristokraliens och hicrarkiens bödelsyxa, dock alltid, som en underjordisk eld, ånyo brulit fram i dagen och gjort sin rätt gällande. Den vill göra det ännu den dag i dag är, och det är detta, som en del af våra aristokrater och prelaler så högligen frukta. Det är derföre som de hemligen och uppenbarligen rota sig tillsamman för att söka afvända den hotande faran; det är derföre de skrika öfver afkastade regelband och ingrepp i andras rättigheter ; det är derföre de klaga öfver solkyra, pobelvälde, bonderegemente 0. a. d. De besinna icke, alt tiden med hvarje dag sår framåt, och att det blott är de sjelsve, som slå stilla. De bära sig åt likasom vandrarne i den österländska sagan, hvilka ville prygla dem af sina följeslagare, som hade bestigit ett högt berg och vid återkomsten berättade, alt på andra sidan om detsamma låg ett härligt landskap med grönskande lunder, sorlande källor och bördiga åkersält — prygla den af det skäl, att de icke sjelfve hade sett alla dessa härligheter och sålunda icke ville tro på deras tillvaro. Var det nu väl bergbestigarnes skull, att de andre, förmedelst lättja och liknöjdhet, icke ville göra dem sällskap och med egna ögon öfvertyga sig om sanningen af deras utsago? .... Det är Ipiott våra konservative, som kunna drista, besvarr denna fråga med Ja. De hafva nu en gång tagi Hin Onde i båten och vilja fördenskull, det nå nu gå väl eller illa, söka att föra honom i land. Fit statsskick, yttrar Herr Erkebiskopen Då ett annat ställe, :lösryckt från rötterna i fostrjorden och i går på fri hand tillcerkadt, har, ngen morgondag, än mindre någon framtid. — Ayo en af de der klingande, men ihåliga srasera, i hvilka, liksom i vissa glaskulor, blott ett enda sndkorn behöfver falla, för att förvandla dem i toft. iNorriges statsskick, Ålösryckt från rötternai en jord, i hvilken enväldet under århundrader frodals och burit bittra frukter, har icke allenal fått en morgondag, utan det lofvar till och med Norrmännen en framtid, hvars like alla Europas folk med gi: ådje skulle önska sig komia i åtniulande af. Be der ett obestridligt sactus, hemtadt från en tid, i hvilken vi Sjelfve Mva och hvars tilldragelser vi cålunda hvarje ds kunna kontrollera. Kan en omplantering af d statsskick från ett absolut enväldes i en istan republikansk jordmån ega rum utan någt vådliga söljder — huru mycket lättare skulle ie då en sSådan kunna låta verkställa sig i er jordmån, sSom från uråldriga tider i grund och doiten beStått af demokratisk svartmylla, om 0 dess yta Ivarit betäckt af monarkisk kisel elle monarkiskkonstitutionell kiselblandad lera! Detär nog blott IIIerr Erkebiskopen och hans Vingälsmän, som mhysa andra åsigter, — åsigter, så kt stridande mot de af andra gjorda erfarenhetön, alt de af t skompetente slalsbruksdomare nödvärigt måste förklaras vara utan allt rationellt väe. ) Hvad Herr Erkebiskopen i sitt Hsningstal till t resteståndet yttrar om, alt Sveges håfäer äro rika på varningar, så har noglet sin rigtighet. Sveriges häfder omtala nem n på mer än ett ställe, huru Adelsmän och Prrer osta fört afvog sköld mot sin konung och fädernestand, inkallat främmande förtryckare, ärjat och bränt hela landssträckor. tillhöriga sindandsinäår:: med. Ihatets och förrädericts dolkspetsragit St. Peters bannstråle ned ur de åskdigra ser, som på den liden hvilade öfver de sju kullaes stad, 0. s. l j on ff RR er 2 — nr Re Rene lv. De veta t. ex. all berätta o en Svensk Erkebiskop. som inför högaltaret i psala ulbytte sin inii. 3 1.8)5 mat Aa ringGharnack on