Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1844, sida 1

— Skandinaver behösven j icke rädas öfver det sto ra Tysklands rika litteratur, hvilken edra mot ståndare tillegna sig, ty J ären sjelfve delegare af en litteratur, som intager en aktad plats i verldsutvecklingen: för namn, sådana som Tycho Brahe och Linne, som Berzelius, Hansteen och Orsted, som Holberg, Bellman och Oehlenschlåger wmäste till och med den argaste vildtysk lyfta på hatten. Som Skandinaver behöfven J icke blygas öfver ert språk, ty det är icke en usel, sammanrörd och oförståelig rotvälska, som den, på hvilken man bryter mellan Flensburgs fjord och Kolding å, utan det är densamma Norränatunga, som klingar från Ribe till calmarsund, från Nordkap till Gjedserodde. Såsom Skandinaver hafven J en forntid, rik på vördnadsvärda, djerfva och höga minnen; J ären då ättlingar, icke blott af de Angler, som gåfvo England dess namn, men äfven af dessa Normanniska vikingar, hvilkas svärd ljungat rundt omkring Europa, hvilka reste hälften af dess throner och, såsom ett försoningsoffer för de vildsgerningar de föröfvat emot christendomen, planterade korsets fana på Jerusalems vankelgade murar. J ären srånder af Gustaf Wasa, som i spetsen för sin bondehär befriade sitt land, och af den Gustaf Adolph, som med sitt blod beseglade Europas trosfrihet. Som skandinaver hafven J äfven del i den ypperliga statsförfattning, som grundlagt Norriges lycka och vunnit hela Europas beundran. Som skandinaver kunnen J se en stolt och bragdrik framtid i möte; ty blisva de tre nationerne en gång förenade, så hafva de att lösa ef stor, en verldshistorisk uppgift i de europeiska solkrätdiga förhållandena. be skola då uppresa den gränsesten, som nu ligger undangömd i en vrå af Rendsborgs Arsenal; men då skall det icke skrilvas på den på Latin: här slutar Tyskland, utan det skall stå på Danska: Hit sträcker sig Skandinavien. Då skola de, det är min tro, min på historien grundade öfvertygelse, likasom de fordom med sina segerrika vapen räddade trossriheten, vindicera och stadfästa folkfribeten i Eropa. Alitså: sriskt mod J Scleswigare! ty J ären Skandinaver. Styrken hvarandra inbördes i denna öfvertygelse! Utvecklen och reden för hvarandra allt mer och mer detta stolta medvetandel berigenom ryckens J dock icke från det, som ligger eder närmast, ty först när J ären ådta Skandinaver, ären J äfven äkta Schleswigare. Men när faran en gång synes eder stor och er räddning nära omöjlig, när bekymmer och nedslagenhet öfverväldiga eder, och J, förtviflade, tron eder undergång vara hardt när .... höjen då edra blickar emot himmelen — der tindrar Nordstjernan; den är er, den är Skandinaviens stjerna. Likasom den ej vet af någon nedergång, så skall ej heller någonsin det förenade Skandinavien någonsin gå under. Hell Schleswig! Hell Danmark! Lycka och ära, fribet och seger öfver hela Skandinavien ! Efter att Herr Ploug redan hade nedgått från tribunen, vände han sig ännu en gång till församlingen och yttrade: Det faller mig in, att det just i dag är den ene af Nordens Konungars födelsedag. han har väl ännu regerat blott en kort tid; men denna början berättigar hans folk till så stora förhoppningar, alt J väl med mig viljen instämma ett lyckönskningens Hurrah I för Sveriges och Norriges Konung, OSCAR den förste ! Propositionen antogs med enthusiasm och ögonblicket derefter ljöd ifrån tolftusende munnar Konung OSCARS namn, upprepadt af de angränsande skogarnes lusenstämmiga echo. Efter Herr Ploug besteg den gamle Sholläraren Kloster från Sommersted talarestolen och ådagalade i ett vällyckadt och ofta mycket humoristiskt föredrag, huru det beständigt varit det tyska elementet, som trängt in på det danska och per fas et nefas velat utvidga sig på dess bekostnad. Då han slutat sitt tal, uppträdde Redaktören af Corsaren, Kandidat Goldschmidt, och höll följande i den store L. Börnes anda improviserade tal: Jag är en Jude; hvad kan jag då vilja ibland eder? Åh-jo: det är just på sin plats, att jag är ibland er; ty J ären allesamman Judar, ja J ären till och med ännu mera Judar än jag! Ty Judarne blefvo endast sorhånade och förtryckte i främmande land; men I blilven det i ert eget. Och om någon nu skulle invända, att er Gud dock icke är min Gud, så svarar jag: Ja men, jag har dock rätt att vara här så väl