Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1844, sida 1

är: säger man sig sjelf, att ståndsrepresentallel, nen heldre bör vika för förnuftets bud och på allmänna röstens uppmaning, än för revolutionens maktspråk: då måtte man väl äfven lätt inse, att det nu föreslagna sättet är vida mera tröstande för de förut bestående interessena, och för de i öfriga afseenden fortfarande privilegierade folkklasser ar hvad namn och beskaffenhet de vara må, än hvilket annat representationssätt som folket kunde på revolutionär väg tillkämpa sig, eller som Standsklasserna ens kunde förvänta, om en i sträng moralisk anda handlande regeringswakt skulle bemäktiga sig solhopinionen eller folkrörelsen. Huru ville man t. ex. då vänta sig alt se en, möjligen blott skenbart rik man, inlägga i val-urnan lika mänga röster, som 660 husfäder, hvilka kanske äga mera klokhet och sosterlandskänsla än denne, ja, mer verklig behållning af sitt tunga arbete, mera sannt interesse för det allmännas väl, för bildningens framsteg och för sina medborgares trelnad, ån någonsin denne halt eller får, oaktadt de blott i synlig förmögenhet innehafva byar sin koja och en täppa? Finnes väl en sådan för förmogenheten gynnsam proportion emellan den minsta och högsta valrätt någorstädes i verlden, der valrätt är införd; och är det demagogi, är det pobelvälde, som dermed åsyftas? Hura kunde väl då rikets städer, hvilkas folkmängd endast utgör omkring en tiondedel mot landets och i skattebidrag ännu mindre, vänta sig alt få omkring 211:delar af representantantalet sig förbehållet? Och huru skulle väl den gamla Ståndsrepresentationen då kunna förvänta sig, alt få för tre riksdagar, och således för nio ars tid, tillsätta eva kammaren af den nya representationen, på sätt ou är föreslaget, för att under den närmaste framtiden betrygga Ståndens interessen, hvilka i alla fall sortsara alt vara ställda under regeringsmaklens skydd? Huru kan man tro, att då, så villigt skulle erkännas det i sig sjelf onaturliga, absoluia veto, hvarigenom regeringsmakten i sekler kunde motsätta sig sådana förändringar, som folket ihärdigt trott sig böra yrka för sin lycka och välfärd: och likväl finnes detta medgisfvande å folkets sida bibehållet i det nya förslaget? o. s. v. Men hvartill flera detaljer? Enhvar som jemför det hvilande nya represensationsförslaget med andra konstitutionella staters regerings-lagar och representativa ordningar, skall deruti finna så mycket sundt förnuft, så mycket lugn, och ett så afgjordt bemödande att förlika våra samhällsformer med Svenska folkets ståndpunkt till de öfriga nationerna, i begrepp, samhällsbruk, frihetsoch sjellständighetskänsla, att man måste ovilkorligen falla på den tankan, att blott den ensidigaste åtrå elter enskilda fördelar, i allmänhet oförenlige med statens och medborgarnes verkliga väl, kan söka bortvränga dess syftning och förbindra dess antagande. Ja, ju mera man tänker på saken, ju närmare man skådar alla de mäktiga sakförhållanden, som kräfva förändringen, ju tydligare blifver det för hvarje tänkande man, alt äfven sättet, sisom det nu blisvit föreslaget, har så stora fördelar öfver bvarje annat som ännu kunnat inom oss uppgifvas, samt är så afpassadt efter tidens fordringar och vära unionella och inre förhållanden , att bvarj,