Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1844, sida 1

En flicka, som dufvan så trogen och tränande som en Romance, der fanns före kriget i skogen, som gömmer milt hem i Provence; jag tänkte: min sällhet berodde på henne, att hjertat som snö försmälter al karlek — och trodde, alt man blott kan älska — och dö. Hon älskade mig och jag henne — och än vi väl suttit och drömt i grottan vid fallet, vi tvenne — och verldenes oro förglömt, om ej en chasseur, af hazarden, hemkommit på värfning just då i full uniform — och cocarden ej lyst mig i ögonen så! Jag svor sen Marskalken Massena mig mönstrat från topp och till tå; bah! fast han fann krafterna klena, ban tog mig till gardet ändå! ban log så skälmaktigt och såg mig i ögat, fann eld deruti — och sade: Fripon! kom ihåg dig — och red sen sjelfsvåldigt förbi. Bums ordres jag fick att marchera, men Löjtnanten sjöng: Papillon! du får ej gå till henne mera — och inte ta afsked en gång! Jag leddes som sogeln i buren på vallar, bastioner och torg i Strassburg, men himlen som muren i borgen blef kall för min sorg.