Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1844, sida 1

Madrassen var marken, kapotten hans täcke, sparlakan: ett par kokkitllar med bucklor i botten och renseln der örgodtet var, men sen han sin kudde lät fylla med — — — silfver var altid bans färg! och sina sparlakan förgylla med guld ifrån Johannisberg! — Vi mistat af vänner ha mången, den främste när fanan jag höll hos Gardet, det unga, den gången som Lannes vid Esslingen föll; lik trädskolan, kullsälld om vären, så liflös och späd, läg der grann och rättad i led hela corpsen, sträckt som till parad hvarje man! — Fast blodiga hundra assairer jag fäktade i, som jag vet, på tretti krigsår, Grenadierer! det var första gången jag gret; och att mina ögon bli våta, är ej mindre svärt, vid min död! än det att så bomben att gråta och sten alt förvandlas i bröd. Men — gräsvas vi ned i jorden, Napoleons ryckte ändå ju flyger från Södern till Norden med Corsicas örn i det bla; djupt Clio i häfderna preglar historien om våra krig; ha! präktigt i erhern du seglar, Condor! — Vi knäfalle för dig! —