Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1844, sida 1

lete, fräckt förklaras för ett vansinne, en lagkränkning, ett okynne: och det af desse få, hvilka genom slumpen tilldelats arfvet af folkets blods-svett och mödor under våldets, fördomarnes och okunnighetens tidehvarf, men som likväl nu, i denna slump, skåda en oförvtterlig rätt för sina efterkommande eller efterträdare att för alltid lefva af folkets arbete och befalla öfver dess lif och egendom. Folket börjar tili och med inse, att alla de lagliga vägar, som upplyste lagstiftare syftat att öppna för det, till underlättande af samhällsförbättringarna, till missbrukens undanrodjande, till frihetens betryggande, och som det trott ät sig bevarade af lagligt ansvarige myndigheter. endast äro villostigar i den labyrinth, som man gilvit namn af den lagliga frihetens och ordningens område, men ur hvilken blott de utvalda hafva ledtråden, under det att de öfrige skoningslöst lemnas, alt der uttömma sina krafter och uppgisva sina förhoppningar. Ja, Folket liksom grubblar uppå, om under svårigheterna för sig att på någon annan väg uttrycka sina behof, sina billiga fordringar, sin fasta öfvertygelse om sitt bästa, kanske blott den väg återstår, som mäste uppbrytas och rödjas under laglöshetens alla vidrighelter, af sysiska istyrkans makt, för alt sedan kunna jemnas af ädlare krafter. Ett sådant somhällstillstånd måste icke endast, genom sina betänkligheter, uppmana regeringen till att i sin måhn söka påskynda reformens verkställighet, utan det skall äfven verka på sjelfva de privilegierade Ståndens egna förhandlingar med nödvändighetens centner-tyngd. Regeringen skall redan nu, vid utarbetandet af sina förslag, angående Riks-Statens uppgörande, försvarsverkets och Statsförvaltningens behof, landets ekonomiska system samt en hop vigtiga lagoch ordnings-stadganden, känna sig rådvill och obeslutsam, till följd af reform-frågans obestämda skick och osannolikheten att motse dess lösning, så vida det nu till beslut särdigberedda förslaget icke antages. Rikets Ständer skola nästan i hvarje förefallande allmän fråga, tvingas att tänka och handla alternativt: qvarstär den representativa Stånds-sormen, med alla sina utgreningar i öfriga samhälls-institutioner, osammanhängande, förvillande, hindrande såsom de äro? eller få vi en folk-representation, med sina enkla, kraftfullare och bestämdare uppdrag ända ner ifrån samhällets rot, kommunal-väsendet och menighets-styrelsen? se der, hvad som kommer att vid hvarje sak, hvarje ämne, framställa sig såsom nödvändigt att först vara afsjordt, innan man Jägger vid arbetet de försvagade, darrande Ständshänderna, hvilka man sjelf inser icke längre kunna utföra det, utan blott mäste valla oreda och förvirring. Under känslan af alla dessa vidrigheter, skola äfven många af dem, som ännu vidhålla det gamla och Stånds-författningens vanor, ålminslone alla, som med urskiljning och upp: lysning vilja framförallt det allmännas väl, finna sig öfvertygade om behofvet, om oundgängligheten af att få reformsaken snart afgjord; och då skall ej längre, på en förnuftig grund, ens tviflet kunna hysas, att sättet mäste anses underordnadt saken. Men har man en gång kommit så längt; ha man blott erkänt, att reformen måste ske, de