Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1844, sida 1

stå af en sorts mindre bly-valeurer, ifrån 4 sk. till 24 sk. Dessa förses med en liten stämpel, som ändras hvarje vecka. ärbetspoletten förses med nummer och namn. Tiggarepoletten lika så, med påtecknad tid, för hvilken den gäller. Baracken inrymmes till inrättningen, der fullt utrymme är, då hela den nuvarande personalen ingår i en af de fyra klasserna. be sjuka bör betalas för å Sahlgrenska sjukhuset. På baracken skulle sattigfogden bo och få 2ne rum, sekreteraren ett, vaktmästarne hvar sitt, spisqvarteret sina, verkstäderna sina. Fattigsogden skulle aslänas med 4000 Räar Banco, sekreteraren med 1000 Rdr RBus., vaktmästare hvardera med 500 R:dr Res. Fatiigfogden skulle småningom dana uppsyningsmän i de särskildta arbets-afdelningarne och föreslå en liten lön, som Direktionen sedan beviljade. Inrättningen borde ansöka om fri färsäljningsrält af alla sina tillverkningar. Jag föreställer mig att de till arbete, derföre odugliga, alt de äro kraftlösa eller alltför trasiga, få rikeliga gåsfvor. Par system lira de ej svälta sig, fastän möjligen alsektera mycken uselhet i kläder. Snart noz afmönstras de till arbetspolett. De arbetande kunna ej supa för sina blypenningar; dock är det besvärligt att vara så inskränkt. De äta sig upp, köpa kläder, gå ut på fritt arbete eller sådant som betalas med gångbart mynt. Visst bänder det att en slik ännu en gäng går genom graderna. be privilegierade tiggarnes antal skall ovilkorligen snart minskas. Kanske snart nog kan man alldeles slippa denna klass, när allmänheten hinner vinna visshet om att intet sannt behof är lotilöst. Nu till ungdomen eller barnen, af kärlek till hvilka ideen till räddnings-anstalten uppstått och från hvilken idte åter detta förslag är en utgrening. Hvem mäktar neka, att om ärligen, ända till 5, 6 barn, genom räddnings-anstalten ätergilvas menskligheten, uppfostras på dessa prydliga gator årligen ett tiofallt antal. Hvem känner menniskan och sig sjelf nog litet att förneka det vi som kalla oss bildade menniskor och njutit den lyckan att omhuldas dels af sorgsälliga, dels af dertill äfven förmögna föräldrar, helst i barnaåren, skulle, om vi tigat från 5te till 40de året, till 90 hemsallit åt spionoch tukthus, så visst som dessa kringstrykande unga det nu göra. Hvem hör intet dagligen, huru de än föresifva far och mor vara döda, än att far super och mor gör något ännu värre eller lika uselt o. s. v. under det att bakom den förställda jemren och den åt alla vinklar kringspelande blicken som söker rof, framskymtar ett hånlöje öfver vår lältrogenhet. Nan synes tidtals vela gifva mensklighetens sak förlorad, när man ser detta elände så yppigt uppskjuta, och frestas just mest dertill, hvarest likt i denna goda staden, nan ju tager få ljät, som icke så nöta på vår gåckade känslighet, att den skall stelna. Menskligheten kringbär sin gudabild inom en sinnlig omklädnad och företrädesvis de barn, som, till stor del, uppsprungit inom detta gebit. Vi hafva sett en Casper Hausser, utan odling, uppväxa till ett bart djur; dragen ur sitt mörker, ätnjutande odlingens förmåner, åter blilva menniska. Vi se nu Semiramis-trädgärden, som sillhall för j endast vilddjur. —! ——— —— M———————A Da