Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1844, sida 1

före minst hulpne med föda för deras läljaOch lika visst som det åligger ett christeligt samhälle bispringa den verkligt behöfvande, lika förfeladt är det, att af en förvänd barmhertighet, arbeta lätjan och lasten i händerna. ått detta sker då allmoser af komuner eller den enskilde tilldelas personer, hvars ställning icke grundeligen är känd af den gifvande, torde redan från början medgifvas. Verkligt i behof af allmosor är den, som af bristande själseller kroppsförmögenhet är utur stånd, att genom eget arbete, förse sig med nödtorftig föda, kläder och boning. Att här på stället genast utrota det onda, anser jag nära nog ej görligt, ej ens rådeligt, hälst den plan jag ämnar blygsamligast föreslå, skulle genom sig sjelf åstadkomma detta, men småningom. För öfrigt äro vara ömsintare, känsligare menniskor, särdeles qvinfolk och tjenare — dessa sednare väl ej sällan på husbondens bekostnad — så vanda vid att gifva, det är visst sannt af mer och mindre rena bevekelsegrunder, att tiggaren om än af policen förföljd, ofelbart skall bana sig väg till dem, hvarvid den gisvande hyllar den sanna grundsats, bättre nio skyldiga gå fria än att en oskyldig straftas. Policen kan och bör ej hindra mig att gifva det hvarosver jag äger fri disposilionsrätt. Ätt restriktion, dertill med straff belagd, förfelar sin verkan, der den motsäges af det på Guds ord grundade förnuftet, som bjuder barmhertighet, öfverlemnandes dess utsträckning åt hvars och ens insigt på räta mattet. Det torde ej anledningslöst påstås, att både af allmänna medel så väl som af enskildta, lemnas understöd åt mången som det dels ej tarfvar dels, äfven för eget bästa, ej borde åtnjuta, men deremot mången, som ej bitit bufvudet af skammen, går miste om det ena och andra. Begge dessa afvikelser kunna ej afhjelpas annorlunda, än att ett medel, ett sätt påfinnes, hvarpå den gilmilde, med möjligast största säkerhet, genast igenkänner, om den bedjande eller tiggande är i sant behof af dörrallmoser. kunde man således, till en början, hvarje vecka genom Stadens tidningar underrätta allmänheten det så ofelbara mått och steg äro vidtagna, att ingen i behof af nödtorfiig föda, beklädnad och husrum, inom Stadens område finnes, ifrån takåsvrån till källaregluggen, för hvilken ej är sörjd med undantag al de, med tiggarebricka försedda. som dock endast OnsI dagar och Lördagar, ifrån 40 till 2, få kring I vandra; så skulle det vara en mindre förständis allmänhet än denna stads, om den ej kunde lugna sig vid detta, och afvisa alla andra kring lstrykare, och dessa skulle snart öfvergifva de loniosa handtverket, helst kännedomen om det la förlarande snart sprider sig, just till de punk ter, äfven längt ut på landsbyggden, hvarifrår Staden mångsaldigt besväras. Nu frågas mna turligtvis, hvad garantie en slik försäkran kal erbjuda. kn enda Falliglogde för hela Stade antages; dock ej som embetsman på stat ular efter tjenstehjons-stadgan; och denne åter å I berättigad att, efter eget val, antaga en Secre serare och 2:ne vacktmästare, på samma vilkor I Denne fogde får icke hafva någon annan o!fen! slig eller privat befattning, lika litet som ban