Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1844, sida 1

Väl sved det i bröstet och srälte i såren — och ädrorna svällde, som floder om våren, milt anlete mist sin högråda såra — och pannan vardt sårad och dunkelt milt öga, men sinnet blef spånstigt och hänslorna höga, och jernviljan fast, som llögasiens berg. Ån sökte jag lugn på Tyrolernas alper och smög, som en valnad, bland tvärbranta stalper, än irrade jag mellan sletscher och is och jagade villbråd med vingade lodet; jag trodde: jag skulle få stiltje i blodet och ändtligen blifva en verldsman och vis. I natten vid skenet af ljungeldens lågor jag samm som Leander, på fräsande vågor med svindlande hjerna och gungande kropp, ack! vindarna ljoto, som ullvar på hafven; jag sjönk än i djupet, som liket i grafven, än plötsligt, som spöket, jag äter dök opp. Jag greps af min längtan till fejd och idrotter, liksom af passionen Hesperiens dotter till. blodskulder; men meteoren, som blänkt, med kejsarn var fången, och slutadt enviget emellan Europa och honom — och kriget sin glasven i Rhenströmmens böljor fördränkt Fast hungrig som tigern, jag brann efter ära jag fick ej en qvist af ett lagerträd skära med slipade stålet i hvirslande strid; och likväl i slagtningens yraste hvimmel min inbillning trisdes, som Gud i sin him mel — och fann bland orkaner sin ljusvaste frid.