Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1844, sida 1

Conrad — Mig oron behagat. — Jag älskat att rida — i bredd med orkanerna, (sida vid sida,) på frustande hingstar; jag sporrade van ungfålen med svanhals och skinande länder och ebenholtzhofvar och elsenbenständer, eldsprutande ögon och krushärig man. Och trotts något fullblod af ofläckad adel, som nänsin sig rört under Saladins sadel, elastiskt i satser och smidig i gång, min svarta Othello, med Mohriska anor i pulsarna, sina halsbrytande banor i öknarna mätte med kungliga språng. Jag gladdes ät stormen, min fröjd var at skölja Feluccan i Bodensjöns valtrade bölja. Bland skrosliga klippor ur nästena stal jag ungar och ägg från den seniga örnen; Hyenan jag tamde, betvingade björnen och lekte med öknarnas grymma Schakal. Men hemmet blef qvafdt i den folkrika staden och modet jag fällde, som blommorna bladen: jag lvungen mig fann, som ett lejon om bord; för menskor som för skorpionsstygn jag slyde. — Mig verlden fördomde — och jag den afskydde, som Schweitzare sin lycka i aflägsen Nord! — Jag djerf var i hågen och stolt i min smärt: och qväfde hvar vemodig suck i mitt hjerta som skökan ett missfoster under sin barm; men när jag de bittraste timmarna täljde, jag bet mig i läppen och tårarna sväljde, och öfvervann qvalet och dolde min harm.