Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1844, sida 1

jan som en stackars eremit, som en trappist, len der frivilligt pålade sig försakelser och umväranden af alla slag, en förklarad fiende till löseriet, al naturen utrustad med ett oforsonigt hat mot allt som innebar blott det obeydligaste spår till aristokratie. Alltså var det icke att undra öfver, det Danton var honom en nagel i ögat. Robespierre hatade honom, icke blott derföre att han i honom såg eu farlig medtäflare, utan än mer ur en inre drift, ur en slags instinkt. Han kallade honom en i sinnliga lustars dy uppblåst Sybarit, en låtisinnig patron, för hvilken ingenting annat är heligf, än hans gom, en roffande slåsare, ett bestickligt Janushufvud, som bar ena ansigtet vändt åt repnbliken, det andra åt monarchien, och som dyrkar den eländige mammon — guld kallad — som en afgud, för hvilhen ban uppoffrar hvarje annan känsla. Blott proletarier, som icke känna penningens värde, äro äkta republikaner. Danton är ingenting annat är en aristokratisk larv i ett demokratiskt skal. Skulle Frankrike upplefva den olyckan, att är en gång se konungadömets sol uppgå, så skal denne Danton askasta larven och som en royalistisk fjäril fladdra kring Frankrikes liljor. Ja; hatar honom som jag hatar torråderiet, be stickligheten, slöseriet och alla dessa synder laster och svagheter, hvarigenom aristokrasieci är mig förhallig ända in i det fördoldaste dju pet af min själ. — Och dock är icke än den tid kommen då vi utan våda kunna göra oss af med ho Inom, svarade Leon Saint-Just, den republikan ske frälsaren Maximilian Robespierres trognast