romma fältet för den nya tidens trognare hängilvepbet åt det egna inneboende förnuftet och samvetet. 1 det förnuftiga tidmedvetandet har skråväsende och den föråldrade regleringen af arbetsfördelningen måst vika för den moderna fria konkurrensen; men de stationäras fruktan är det som vallar, att nyare tidens sedliga anda — den sig sjelshestämmande andan icke kan komma till fulländning genom en tidsenlig solkuppsostran. Skolväsendet som under det föraldrade systemet sorterade under kyrkan har den nyare tidens anda ställt bredvid kyrkan. Men den bar gjort ännu mera — den har gjort kyrkan på visst sätt till en skola för de ftullväxta och sålunda hällit kyrka och skola förenade i en anda, nemligen den fria protestanliskt sedliga tidsandan. När nu denna byggnad sträfvar att utveckla sig och skrida framåt till en högre fullkomlighet, sträfvar att blifva en vidt omfattande buman uppfostringsanstallt; då börja de stationäre att ropa öfverljudt: kyrkan är i sara! — Och hvad blifver väl följden deraf? Jo, kyrka och skolväsen sättas i opposition mot hvarandra, — båda afstängas från det praktiska lifvet, från stat och commun, och inskrönkes till en krafioch saft-lös undervisning — men när nu folket på detta sätt icke uppfostras till ett folk; så blir det i stället endast en hop tämmeligen kloka sormelt bildade egoister. På samma sätt är det också i Wkonomien, som de stationäres stympare-aktiga fruktan och indolens hindra en tillåten fri vexelverkan och icke tillåta den att öfvergå till verklig frihet. bet är också de stationära, som med bäfvan åse tidens sträfvan till utbildandet af ett sjell-forvaltande communal-väsen, hvarigenom först en sann fribet kan åvägabringas — och denna fruktan har sin grund deri, att de skuggrädde mena, att det demokratiska elementet på så sätt skulle få allt för stort spelrum i staten. Ehuru man således icke kan förnuftigtvis sala om tillvaron af en omstörtande ristning hos tidsandan; så har den dock tillvaro, men såsom en sjuklighet hos det som går under och faller, och denna sjuklighets tillvaro visar sig in amplisima forma hos den destruktiva sruktan för tidsandan, och denna fruktan är just ett förnekande och vedersakande af allt heHgt, såvida man med heligt förstår det hvad som förenar menniskor med menniskor, det iillitens band som knytes af förtroende till den i menniskonaturen inneboende gudomliga gnistan. Öfver de medel, som man har att använda mot den sördersliga rigtning, hvilken är en följd af skuggrådslan för tidsandan, behöfva vi ej vidtöftigt utbreda oss. Dessa medel äro å ena sidan : förtroende till menniskoanden, till folket till offentligheten. Men å andza sidan är detta förtroende först en produkt af en tidsenlig, uppfostran af offentlighet. Den som derföre har förtroende till menniskonaturen och sorsynen, han må verka efter sin bästa förmåga för inslitutioner ur hvilka med tiden kan framgå en allmän folkuppfostran och med den ett allmänt förtroende. rs ERT AR RR NR a Sn