Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1844, sida 1

böljande strimmor. De catholskt sinnade förmena alt med Luthers reformation har en allt omstortande anda inbrutit i den christliga verlden och protestantismen. rör sig inom denna destruktiva andas gebit. Nekas kan det icke att reformationen uppträdde förstörande mot de slafband i hvilka den allena saliggörande kyrkan höll andan bunden, — ja detta kan på intet sätt dragas i tvifvelsmål. Men från den protestantiska sidan vågar man påstå först att dessa band icke existerade tillfölje af en inre nödvändighet och sedan att reformationen satt andra och saslare band i stället. IIvad det första påståendet beträffar kan man gerna bespara sig mödan att derför uppställa en bevisning, det enda faktum alt reformationen kunde genomdrisvas är bevis nog för dess berättigande. Och för den som har något begrepp om andans natur och väsen följer beviset för det andra påståendet omedelbart af beviset för det första. Andan skulle nemligen icke hafva slitit de gamla banden som höll den fången såvida de icke för dess redan vunna högre utveckling varit föråldrade. Enligt de begrepp som utvecklat sig ur reformationens princip är förnuftet icke mera någonting en blind tro underordnadt, nej tidsandan bar ställt sig inom förnuftets perepheri och begreppen famille och rätt kunna icke mera såsom något blott och bart averldsligte förnekas, utan dessa begrepp miste sramåtskridande göras till boningar och verktyg åt den sedliga andan, hvilken ej kan förnustigtvis tänkas utan allt samband med den opjectiva verlden. Reformatioren och protestantismen, hvilka gå framåt och sortsara att arbeta i denna vigtning uppträda således på intet sätt torstorande mot det heliga i lifvet, utan de kämpa för ett besjäladt hogre heligl, mot allt hämmande och stationärt, eller rent at tillbakagående säsom t. ex. mot våra pietisters sträfvan alt i sorändrade former inympa catholicismen på vår protestantiska tid. Ja, med hänseende till reformationen har allt detta sin fulla giltighet, skola de vettenskapligtoch poliliskt-stalionäre svara, men genom 48:de århundradets filosofi har dock i stat och kyrka uppkommit en omstörlande och nedbrytande rigining, hvilken vi dagligen se såsom (Ratiokällsnä och dess tvillingsbroder ÅQLiberalism a, arbelande destruktivt med häfstänger och andra förstörinas verktyg. För vår del kunna vi icke sinna att Rationalismen och Liberalismen äro annat ön helt enkla konseqvenser af reformationen, och är denna ej destruktiv så kunna konseqvenserna icke heller vara det. Fröet till en om sande rigtning måste man således söka på anpat håll, och det finnes också verkligen, men i de skuggräddes ångest och bäfvan för Tidsandan! Ty hvarhelst Rationalismen och Liberalismen hittills visat sig omstörtande, der har den på samma gång också visat sig såsom betänkt på, att sätta ett nytt system i det omstörtades ställe. Men det är just de skuggrädde som hämI mande söka till att träda emellan och förhindra detta nyas vidare utveckling. Medellidens cekonomiskaoch uppfostrings-system har blifvit allt mer och mer utslitet. Den gamla trogna hångifvenheten åt yttre auktoritet har måst