Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1844, sida 1

mödande, alt srån en lägre höja sig till en högre utvecklingsgrad, som deri ligger ett lidande och lärande — — en det ondas bestämmelse, hvilken stär såsom motsats till ett sammanbindande, befriande heligt. Egoismen, hviiken, såsom ett salskt och ensidigt sjelsupprätthållande, vill faslhålla menniskans 4Jago, icke som vore det något fritt, rättrådigt, älskande, utan såsom något djuriskt, girrigt, siendtligt, plägar man anse som det grund-ondas princip. Och säkert är en sådan Egoism en elakartad sjukdom i själen, förenad med mycket lidande, mycken angest. Men egoismen kan aldrig öfvergå till tidsanda, ty sällan kan den ens vinna stadigt fotfäste eller någon fullständigare seger i individernas sinnen, utan bekämpas fortvarande af ett hos den odödliga anden evigt behof af sann frihet och kärlek: och i samhället kan den heller aldrig bringas till genomförande, emedan de hvarandra bekämpande interessenas egoism förmedelst klokhet och gemensamma ansträngningar här skapar en tvingande lag, som till det yttre liknar den af kärlek tillkomna eviga lagen. I sedligt bånseeede sjukliga kunna så väl menniskorna vara, som de välden och förhållanden de skapa sig. Visserligen är det onda också det som går under och så tillvida kan man säga, att en ond eller sjuk Anda icke kan skapa Välden. Men våälden och tidsförhållanden kunna, liksom barnskor, blifva — om vi så få uttrycka oss — för små åt den framåtskridande tidsandans vexande fötter; och först då blifva äfven tidsförhållanderna onda och sjukliga och den i dem inneboende anden, den herrskande tidsandan, har då en mot dem edestruktiv rigtning.v Man snackar då öfver buru tidsandan vill förstöra alli sammanbindande och heligt i tidsförhållanderna. Men den ville det ju icke, om delta som den vill upplösa och förstöra också verkligen ännu vore sammanhållande och heligt, och detta faktum, att tidsandan verkligen också vill upplösa den i ett visst tidsmoment bestående ordningen, bevisar hvarken mera eller mindre, än att den i detta bestående icke mera sinner något sannt samband, eller finner sig sjelf helgad. Förhållandet är just diametralt motsatt: Tidsandan sträfvar nemligen efter ett helgande samband i tidsförhållanderna, och endast derföre är den destruktiv mot det som måste visa sig såsom något hämmande och splittrande. — Saledes är den så mycket fruktade omstörtande rigtningen hos vår tidsanda blott och bart — — ett hjernspöke. Detta lljernspöke har tillvaro endast i dylika personers hufvuden, hvilka icke hafva det ringaste begrepp om andens natur och det drifver sitt arga spel mest med öfrertron, som våsendtligt är det samma som otro; men här bar den destruktiva tidsandan också verkligen tillvaro såsom spöke, och anstiftar outsägligt mycket ondt. En flik af nattens dimma är hvarken mera eller mindre än dimma: men då den företer sig för barnets fantasi såsom Elfkungen, så kan Elskungen icke desstomindre deri vinna lif och varelse till en betydande grad, kan jaga det arma barnet in på villovägar och sororsaka olyckor omöjliga att förutse. Med tidens allt omstortande anda står det imellertid sämre till än med Elskungen i dimmans fantastisk 6 Nr — ——— I