Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1844, sida 1

Vi veta nemligen, att detta onda endast år ett spöke, och att det existerar endast och allenast i spökrädda hjernor, men på detta sätt verkligen fått ett slags existens, och anstiftat otroligt mycket verkligt ondt. Vi veta äfven att detta spökes sannskyldiga nåringsämne är just hvad dessa okunniga bornerade menniskor anse vara rätta medlet för dess fördrifvande; äfvensom att det kan fördrifvas, endast och allenast genom de medel, hvilka de spökrädde anse vara dess bästa näringsämne. Ja, ni gode herrar! — detta klingar visserligen besynnerligt nog i edra öron, men ni skolen få bevis i händerna, och det står eder sedan fritt att försöka en vederläggning! Tidsandans destruktiva rigtning är ju enligt de konservativt vises mening ett sträfvande i tiden, hvilket går ut på att förstöra alla andeliva föreningsbant, att förneka allt hvad abeligto är. Med aheligheteno såsom den bestämmelse, hvilken utgör det c6andarna förbindandev, äro vi tillfreds; ty vi ingå gerna på Gothes sats: datt allt är heligt, som, om än aldrig så svagt, förenäar menniskor med menniskor, — men heligast är det, som, ju djupare det intränger i känslan, gör desto enigare. Men pu våga vi påstå att det heliga, sålunda uppfattadt, är oförstörbart, och att hvad en kortsynt irring, en andelig inskränkthet kallar förstörande af det beliga, endast är ett heligares födelse. Eller skulle måhända den sedliga verldsordningen hvila på lösare grundvalar än den i solsystemerna rådande ordningen? Planeterna vandra sedan årtusenden ostorde sina eviga banor, utan alt det fallit någon in att befara det repulsions-kraften skulle slunga systemet ut i det oändliga tomrummet eller att attraktions-kraften skulle förstörande störta alla de i sina banor rullande kloten mot medelpunkten. Ty dessa båda krafter är oingenting från hvarandra skiljdt, utan sastmera enheten af den materiella rörelsens kraft. Skulle det måhända vara sämre anordnadt inom andens verld? Skulle vål den krast och fröjd. som bor i hängifvenheten och sjelfförsakelsen någonsin kunna slita sig lös från den kraft och fröjd, som inbor i sjelfupprättbållandets och verldsbeherrskandets drift, för att lata anden flyta sönder och försvinna i ett bottenlöst intet? Eller skulle den sistnämnde kraften och fröjden vä kunna slita sig lös från den förstnämnda, föl alt uppsluka alla samband, för att genom et andarnes ömsesidiga begär sluka och sörinte (intill sista gnista af anda? Hvilken dårakti spokrädsla! llängifvenheten vill väl dock hän. eifva sig till någon eller något; ty den är kär lek och icke tom sjelfförnekelse. Och sjelfupp råtthallandet vill väl dock upprätthålla och bring: till manifestation ett fritt asjelfo, uppfyldt a behof efter kärlek och gemensamhet. Dess-: brasler äro derfore alldeles icke motsatta oci skiljda, nej. de äro endast tvenne oskiljbara si dor af samma eviga drift till samma sträfvar för sann frihet. Men andens verld är visserli gen något helt annat än ett planetsystem. Planet systemet är en redan en gäng färdig naturföre teelse, ett vara; då andens verld är en evig I fortgående utveckling af anden, af frihetens prin Icip — — är Historia. Men i den fria evig I fortgående utvecklingen ligger lika väl ett be —