Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1844, sida 1

bero af deras gemensamma Öfverhufvnds klokhet och rådighet. då synes icke mycken tvekan heböfva uppstå om hvilket som vore det bästagg Elt genast skeende församlande at begge rikenas Representanter, inhemtandet af deras råd och önskningar, samt kännedomen af folkens utmärktaste män, vore utan all fråga då att föredraga, så väl för Regenten som fer folket. Man borde då kunna boppas, att en verklig parlamentarisk styrelse kunde inträda: att thronen kunde blifva hvad den borde vara: sannt konslitutionel, i begge rikena, omgärdad af representativa former och solkinstitutioner. Man kunde då motse, att finna en uppträdande Regent befria sig från alla dessa, den vamla, ullesvade Monarkismens krypfån, som innästlade i Kronan äro lika besvärande för dennas innehafvare, som för det folk af hvars blodsvett de tyckas lefva och froda sig. Man borde då kunna tro den stund kommen, da en Svensk rezeringsform eller en Norsk Grundlow icke behofde omtala et yllofo, eller ovärdighetero utan tjenste-uppdrag, eller utmärkelser utan sörsjenster af det allmänna; och man skulle då kunna vänta sig, att den Europeiska Norden ater skulle kunna iniaga siv plats, såsom mäktig att inverka på menskligketens högre angelägenheter: kultur, bildning, irihet. Men, om man närmare betraktar stallninsar och förhöllanden svpes en sådan önskvärd period ännu icke vara inne; och anledningen deriill kan väl till en del sökas i personliga förhallaaden, men tid och omssändi-hater torde kanske äfven deri hafva en mäål.i2 andel. Det kan nemligen icke pekas. att hela Europas politiska skick, fatt en utveckling, som icke eu gåäng tillfredsställer de största, rikaste och mäktigaste folkens fordringar. Huru skulle det då på en gång, kunna tilläta, alt uppfylla tvenne mindre nationers alla önskningar? De måltizare Staterna, det är icke längre någon hemiishet, sedan deras herrskande klasser oeh öfverherrar finna sitt eget sjelsheständ ersordra en strängt konservativ tendens, söka genom alla balitiska medel att tvinga Staterna af andra ordningen till samma politik; och det är ej längre tvifvelsamt, att den intimitet som äsyftals och i de flesta fall vunnits emellan de regerande personerna under den senare tiden, husvudsakligen gått ut på att befästa detta system, som om det icke erbjuder samma ära, samma glans som den fordna eröfrings-politiken, likväl erbjuder dynastierna andra fördelar, hvaribland man isynnernerhel sett en icke forsmås, jag menar: samlandet af enskild rikedom. Om man således kan antaga, och jag skulle i detta fall väga påstå man bör det, att Carl XIV:s blifvande efterträdare (ombytet må ske nu eller nigot senare) alldeles icke torde vara mäktig, äfven om han vore villig, att lösrveka sig utur denna yttre politiska sfer, som uppstöidt konservatismen till siti tabernakel, så inses lätt, att vigten af epoken för National-representationens sammankomst, måste helt och hållet bedömmas eiter denna institutioner is beskafsenhel. att vara mer eller mindre användbar för systemet; ty all något system, ifrån första ögonblicket finnes redo hos Esterträdaren, det bör så inycket mindre hetviflas, som Jag redan sagt de. Skål som föranleder att det ett