Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1844, sida 1

bon, hvem de så sasligt väl och hjertligt emotlagna sruntimren kunde vara, och när Pietro svarade, alt det var hans moder och en lekkamrat från barndomsären, som ban icke sett sedan han kommit till Neapel, då uppklarnade den stolta quinnans ansiste, och hon flög vid hans arm nedför trapporna, för alt sjelf undsägna så kära gäster. I första ögonblicket förorsakade detta den glödjedruckne Pietro mycken fröjd, dock när ban tänkle på den sörtroliga ton, hvari Markisinnan var van att tala med honom, blef han liksom litet förlägen, och det skulle nästan varit honom mycket kärare, om Markisinnan icke bade sett hans anhöriga. Mot Pietros moder visade sig Markisinnan mycket hjertlig, men icke så mot barndomskamraten med den, som eröfrat hennes hjerta. En enda blick var henne tillväcklig, för att i det skygga barnet uppläcka en farlig rival. Flickan var förtrollande skön, och den enkla, landtliga drägten törhöjde än mer hennes fägring. Modren drog Mark. till sill bröst, när denna ödmjukt ville kyssa de liljehvita händerne; icke så gjorde hon med Rosaura, ty henne hälsade bon med konstlad vänlighet, och när den af vördnad betagna sliekan tog ester hennes hand, sör att hyssa den, så lät hon en läng, mörk blick falla på de! rädda barnets skönt ordnade hår och liljehvila panna. over en timma förblef Pietro med de sin: i Markisinnans hus, slutligen bröt han upp, ty han ville föra dem i sin boning, visa den Neapel och beställa en plats för dem på Sar Carlo, der ban sjöng denna afton, I l i I