till sin vigtigaste princip, redan finnes, eller tvunget finnes. Besinnas nu Ståndsrepresentationens beskafsenhet: dess oförmäga att handla och dess naturliga egenskap al motståndskraft; dess närvarande splittring — i synnerhet i elt ögunblick, då den manas att sönderbryta sin egen organism; då lärer väl en hvar kunna inse, att ingen ting kan vara mera önskvärdt för dem, som vilja hafva qvar allt det gamla eller till och med öka de privilivierade stalselementernas fördelar och inflytelse, än att brådstörsa med en riksdags .sammankallande: så Rikets Ständer, obeslutna om landets vigtigaste frågor, alt ånyo lemma dessas beredning och ledning till en Regering, som änyo skulle se sig lika oåunnig om sjellva folkets behol och fordringar, såttet och allmänna förtroendet, som den förra. j bå vore ju ännu för tiotal år, den gamla! stats-byganaden dömd att ruttna, utan att de samt lika litet understödd af allmänna hnbenuvarande innehasvarne af Statens goda benösde ansvara för busrötan: ja man njöt då lugnt af sina mer eller mindre lagliga foretrådesrattizbeter, utan om befara tåflan af kunshaperna, omtahan och sliten, och tog ut förstfödslorätten till allt byad väldet, wissbruken och nåden gemensamt kunna åstadkomma. Men månne förhållandet blefve sådant, deråst Efterträdaren, i stånd att lossa sig utur yttre band, bedömde den inre ställningen tördomsfritt, och med verklig hänuctltont af Svenska lolkels tänkesätt, dess sanna behos, dess ädia och upllyssa anda, beslutade sia aft intaga sin hoga plats, såsom ledare al dess stora angelägohoter, I icke såsom tjenare åt enskilta, egoistiska, lumpna och förderslian interessen? Om han högsinnad erkände sin pliat vara, att regera, men föl kleis rätt att förvalta sina angelägenheter; om han framstod såsom förpbätltrinearnes vän, såson misshrukens hämnare, såsom förtryckarens shräck! och de sariryckles värn; om han satte sig in i tids-andan och Svenska folkets bilduings erad — och om han, livad af sitt samvetes röst, mäktig genom ådeiketen af sina afsigter, antog all den kraft, som vara Grundlagar Honom tillerkänner, för att bereda ett bättre, enklare, samhålligare Statsskick — Ålanne det da kunde eller borde vara med en riksdagskallelse han skulle börja sin regerina? Ån om Han t. ex., i sin farliga rätt, skulle genast förklara sia icke ämna omgifva sig med ett Hof, om ban förelade Ministrarne, all genast. föresla förvaltningens förenkling, afsöndrandet af: alla juridiciella mal derifrån, öfverlemnandet till: Iandtregeringen, lokal-förvaltningar och Menighets-styrelser, af hvad redan enligt lag egentligen tillhör dem, men som senare tiders censralisations-yra sammanfort hos Rikssiyrelsen; om han, unbesallde, att inom hvarje styrelsegren skulleutarbetas en öfversigt af hvad Rikets Stånder under de sista 35 åren yrkat och önskat, samt hvad myndigheter och embetsverk derom yttrat, samt alt efter granskning häraf utarbeta propositioner om de förändringar, som i dessa angelägenheter kunde anses nödige och nyttiga; om Han under loppet af dessa arbeten, sökte alt inskränka Statsutgifterna, att efterhand ställa på vacans-sot hvad som ej oundg ängligen behöfdes för allmänna ordningen, försvaret och sörvaltningens gäng; om Han till biträde och räådgifvare i dessa förehafvanden, valde män, som visat sig lifvade för dessa principer och som ävde förmåga, att i detaljerna utveckla och verkliggöra desamma; om Han slutligen, så färdig att höra stånds-representationens omdöme om dess egen ställning till folket, sammankallade Rikets Ständer, och med handen på hiertat, kunde öppet säga dem: Jag har nu gjort hvad jag kunnat; men svaren nu I, inför folket, hvad kunnen J nu göra för det? och om J ej kunnen det, lätom Oss då heldre zemensamt förklara, genom ett högtidligt och ärligt beslut, att J till den nya, lagligen föreslagna National-representationen öfverlemnar, att med Mig afhandla landets angelägenheter; ty annars torde hvarken Jag eller J kunna något stort uträtta till detta urgamla Rikets bästa! Manne icke då hela Svenska folket skulle med en röst utropa, att det var väl, att det var icke blott lagligt utan äfven vist, all man ej skyndat med Riksdagen, för att släppa alla enskilla interessen lösa, och att Sveriges framtid, derigenom bättre betryggats, än genom en skentager hyllning till en Standsrepresenlalious omdörne om saker och personer, hvilken aldrig kan blifva fri frön lytena af de ensidiga inteCA fen Alers I I I i I i I 8142