Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1844, sida 1

Afskedet från Markisinnan blef honom icke så lätt; hon hänade vid hans hals, som om det gålde en evig skiljsmässa, och när hon bad honom att komma tillbaka på eftermiddasen, och Pietro urskuldade sig dermed, alt det cke kunde lata göra sig i dag, emedan han i dag endast ville tillhöra sin moder och sin disyster, då förmörkades hennes panno, och en tärlärlis blick, hvars make han aldrig skadat, ljuneade ur hennes ögon. Pietro gick. I början hände ban sig sårad och djupt gripen, snart återvände dock hans naturliga munterhet, och glad som lärkan, som ur sädesfältet svingar sig på litta vingar mot det blå himlahvalfret, kunde han icke nog smeka mor och sysler. Ju mer han hetraktade Rosaura, denna älskliga, okonstlade vareelse, deslo redigare tecknade sig for honom scenerna ur hans tidigare sammanraro med henne, och med oändlig klarhet sramtrådde för hans andiza t2ga medvetandet af. alt hatva ålskat henus. Efter hundratals sårnåjelser, som Pietro förskaffade sin Fsverlyckligag moder och ålskade Rosaura, som icke dek från hans sida soch kände sig så saliz, när hon kunde trycka shans hand, nalkades ånåtligen aftonen då Pie(ro sjong. För de bexce fruntimren öppnade Isiz en ny verld. Den bolossala. berrliga thehatern gjorde på dem et obeskrisligt intryck, soch när den allmänt omtyckte sangaren, Neapels skötebarn, framträdde på scenen. emottog honom en storm af applider, och ef:er första arinn ville det nästan aldrig taga slut med bifallstopen och handklappningarue. ben goda