Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1844, sida 1

— litat, hitåt! ropade han efter en stund, ch bemodade sig att svinga hatten öfver de nöga buskarne, för att beteckna vägen för kamalen. En siskarbåt låg och flöt på sjöns spegelblanka yta. En blomstrande adertonarig ynsing satt i fören, sysselsatt med sina nät, och sjöng med en kraftig tenorstämma en munter såvg. — Herrligt! förträffligt! gudomligt! ropade Frazzolino den ena gången efter den andra, och hoppade som en besatt fram till sin lyssnande ledsagare för att i sin stora glädje tryeka en kyss på hans bruna kind. Men Fabic stod och skrefvade med benen, fingret hade han lagt på den spetsiga näsan och såg si fundersam ut; han grep derpå betänkligt efte: sin börs och vinkade slutligen åt fiskaren, son våndt sin båt åt fremlingarne, att ro til stranden. Den puckelyggige var med ett hopp i båten men Fabio fattade betänkligt handen på fiska ren och drog honom till stranden. — Hvad tänker ni att göra i framtiden frågade han och skramlade med auldstycken. i vestfickan. Ingenling annat, än hvad far min före mi gjort — finga fisk, sålja och åta, svarade yna lliingen, förundrad ölver frågan och ån mer of ver den okändes besynnerliga uppförande. Ja är en fiskare och arbetar i min anletes svet för att nära min moder, fortsatte han och red de sina nät. Bra, bra! svarade Fabio, och hans dystr bliek uppklarnade vid den förhoppning, sor